Hälsosam skepsis

Det finns mängder av olika anledningar till att försjunka i opportunism och reformism. Hela det borgerliga samhället ger revolutionären anledningar till att sluta att vara revolutionär. Om du håller fast vid marxismens grundläggande principer, försvarar dem och tillämpar dem, så har du personligen i stort sett ingenting att vinna på det; om du är akademiker kan hela din möjlighet till försörjning hotas; om du har en ”osäker” anställning riskerar du att förlora jobbet direkt; den absoluta majoriteten av småborgerliga intellektuella kommer tycka du är en extremist; många arbetare kommer tycka du är en drömmare; du kan riskera att åka i fängelse eller få böter för diverse brott mot borgarstatens lagar, liksom för anstiftan eller förberedelse till dessa brott; du kommer att sabba den mjäkiga samförståndsandan i olika sociala sammanhang; och allehanda opportunister kommer att behandla dig som en fiende.

Om man däremot väljer opportunismens väg kan du komma in i värmen; de småborgerliga intellektuella står med dörren öppen; du får acceptans från respektabla människor och känner dig själv respektabel. Du kan tala vitt och brett på jobbet om ditt sociala engagemang för det ena eller andra socialreformatoriska projektet och går snabbt från att vara paria till att bli en eldsjäl. Faktum är att din eld håller på att slockna och värmen du känner kommer från sumpgaserna i träsket du håller på att sugas ner i.

Jag är övertygad om att denna utveckling inte bara kan drabba enskilda kamrater utan också kan drabba organisationer. När den tidiga socialdemokratin här i landet började vinna respekt hos liberalerna gjorde man allt man kunde för att behålla och utvidga den respekten till allt bredare borgerliga grupper. Från att inte ens hyra lokaler blev man inbjuden att sitta i konstitutionsutskott och regeringar. I slutet av 30-talet var kommunisterna sedda som pestsmittade av hela det respektabla Sverige, men med Sovjetunionens segrar över fascismen, liksom att kommunisterna varit ledande i alla antifascistiska kamper i Europa, blev man plötsligt firade hjältar. Det dröjde inte länge innan kommunisterna accepterade socialdemokratins efterkrigstidsprogram och ansträngde sig till det yttersta för att visa sig respektabla, fredliga och demokratiska.

Det är ingen mystisk konspiration som får folk att bli opportunister och reformister, det är en på alla sätt lättare väg och på många sätt en naturlig väg om man inte håller principiellt fast vid den revolutionära kursen. Det är också en väg som i vissa stunder kan ses som framkomlig, men vägen har historiskt bara lett till en återvändsgränd och kan heller inte leda någon annanstans. Eftersom opportunismens dragningskraft är så stor bör man förhålla sig hälsosamt skeptisk till alla teorier som predikar en begränsad kamp och varje kamp som inte direkt syftar till att bygga de vapen vi behöver för att göra revolution. Självklart måste vi alltid vara kritiska vad det gäller teori, men när det är teorier som uppenbart siktar mot och passar för den personliga bekvämligheten och viljan till acceptans bör vår grundinställning vara skepsis. Jag har hört mängder av dessa förklaringsmodeller, alltifrån 'att arbetarna är så tillbakatryckta nu att de inte kan kämpa politiskt förrän vi kämpat oss upp till de ekonomiska fördelar vi hade på 70-talet' till att det 'viktiga är att skapa bokcaféer och fixa lokaler så att folk kan mötas' till att 'tredje världen måste göra revolution först och fram tills dess ska vi bara bygga så stora organisationer som möjligt'. Det är okej att säga: ”jag tycker att det borde finnas ett revolutionärt parti i det här landet som står i spetsen för uppbyggandet av arbetarklassens revolutionära institutioner för att ersätta den härskande klassens, dessa institutioner måste etableras och försvaras med våld för att slutligen ta makten över hela samhället, men jag vet inte om jag pallar vara med på det racet.”, men det är aldrig okej att att argumentera och teoretisera utifrån vad som passar en själv. Det enda vi revolutionärer har är sanningen, d.v.s. den vetenskapliga socialismen; visionen om ett klasslöst samhälle; en principfast vilja; och förhoppningsvis kamrater som kritiserar oss om vi själva börjar försöka söka acceptans från det samhälle vi vill störta. Vill någon ogilla oss för att vi är revolutionärer så får de göra det, kanske kan vi vinna dem i framtiden.

Roger