Om förtruppen

En idé och organisationsmodell för det proletära partiet som ofta kritiseras, förnekas och förfalskas (i teorin och eller i praktiken) är idén om avantgardepartiet eller förtruppspartiet. Denna fråga behöver presenteras mer utförligt och förklaras populärt så att inte den borgerliga skenbilden av förtruppspartiet ska fortsätta ha fotfäste bland delar av den revolutionära vänstern. Allsköns anarkister och av anarkismen influerade personer brukar kritisera modellen utifrån en förenklad och felaktig uppfattning av vad den innebär. ”Lenin ville ha ett elitparti som skulle styra över arbetarna” är en av alla dumma kommentarer jag har fått höra av personer som i många andra frågor tar en bra och revolutionär ståndpunkt. För en inledande diskussion om frågan kommer jag att göra lite förklarande kommentarer.

Marx och Engels etablerar redan i det Kommunistiska manifestet att varje klassamhälle är de förhärskande idéerna den härskande klassens idéer. Allt sådant som kallas sunt förnuft eller som anses som självklara sanningar är oftast i ett klassamhälle just sådant som följer den härskande klassens logik, i synnerhet vad det gäller relationen till produktionsmedlen och klasskampen. Således kommer massan av arbetare också dela borgeoisiens uppfattningar om sig själva, sin ställning, statens roll och massor med andra saker. Gramsci har skrivit en hel del om denna den härskande klassens hegemoni. Således uppstår inte marxismen spontant i någons huvud för att denne är arbetare eller ens i arbetarnas kollektiva rörelsen.

Med marxismens uppkomst och dess ökande inflytande i arbetarrörelsen uppstår olika skikt inom klassen vad gäller brytandet med den borgerliga hegemonin och i förkroppsligandet av den proletära ideologin. De mest framskridna skikten förstår nödvändigheten av att kämpa, inte bara för sina ekonomiska intressen utan mot privategendomen överhuvudtaget; de förstår klassens historiska mission att befria mänskligheten. Dessa går före, de är just förtruppen. Den stora massan av arbetare (vilka självklart också är indelade i olikartade skikt) kommer antagligen aldrig att under kapitalismen få denna förståelse och tenderar att begränsa kampen till förbättringar inom den enda värld de kan föreställa sig, d.v.s. den borgerliga. Att då öppna upp partiet för var och en som vill kämpa blir att likvidera det proletära partiet, det blir att låta den borgerliga hegemonin råda även i det proletära partiet. Därför måste det det kommunistiska partiet vara proletariatets organiserade förtrupp.

Det socialdemokratiska partiet är ett exempel på ett parti som från första början inte var en organiserad förtrupp. Partiet bildades av allehanda fackklubbar, skriftställare och socialistiska cirklar, och man gjorde ingen åtskillnad mellan partimedlemskap och fackföreningmedlemskap. Detta i kombination med tydliga influenser från Lassalle gjorde att partiet började haverera ganska snabbt och djupt. Denna läxa gjordes av kommunisterna som samlades kring den Kommunistiska internationalen. Låt oss inte glömma denna läxa.

Roger

Fred mellan folk, kamp mellan klasser!

Kriget mot Syrien har redan börjat. Sveriges Radio intervjuar en avdankad militär som sitter i Turkiet och leder sin "Fria" syriska armé över mobiltelefon som försöker störta regimen i Syrien. Detta kan han naturligtvis inte göra utan NATO:s tillstånd. Rapporter kommer om att vapen strömmar in i landet och att NATO har skickat in krypskyttar som skjuter på demonstrationer för att skapa förvirring och sprida hat mot regimen. För en person som endast läser dagspressen framstår dessa rapporter så klart konspiratoriska. Om man däremot känner till att den typen av operationer är helt naturliga för dagens militärer och i högsta grad teoretiserade och utlärda på militärhögskolorna så blir det lättare att förstå. 

Syftet med kriget är ta ifrån Ryssland en halv-koloni (om Rysslands förhållande till Syrien) och att skapa bättre förutsättningar för att lägga beslag på Iran och dess olja. Detta är inget nytt utan har diskuterats under hela 1900-talet. Britterna var tidigt ute. 

Det ovan skrivna förklarar inte varför vi skall bry oss om Syrien. Till att börja med har kommunister, kommunismen som mål. Vi strävar efter ett klasslöst samhälle som med nödvändighet måste inrättas över hela världen. Så länge kapitalismen kvarstår i ett enda land så kvarstår faran att farsoten skall sprida sig igen och det blir ett centrum för de slagna kapitaliserna att samla sig kring. Bland annat därför är arbetare och bönder över hela världen våra bröder, vi är alla del av en enda stor kamp mot imperialismen (dagens kapitalism). Denna hållning är nödvändig för att möta chauvinism och nationalism som bourgeoisien sprider genom sportevenemang, Sverigedemokrater eller på 1000 andra sätt. Man blir glad när man läser läser "Fred mellan folk, krig mellan klasser" skrivet på någon vägg för det är en helt riktig kommunistisk hållning. Problemet är att situationen i dagens läge kräver rätt mycket förklaring av parollen. "Fred mellan folk, kamp mellan klasser" är kanske en bättre paroll som är lika slagkraftig och passar för kampen mot de moderna fascisternas kulturkampsidéer och kampen mot imperialisternas aggressionskrig.

Alltså, våra klassbröder och systrar har slaktas och fortsätter slaktas i miljoner i aggressionskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen! Det är vår plikt att i den proletära internationalismens namn stödja existande och utveckla egna anti-imperialistiska initiativ. Det blir ingen fred i en imperialistisk värld, vi är de enda som kämpar för freden.

 Söderhamnaren

Vänster och höger

Jag har länge tänkt på hur missvisande det är att dela in folk utefter deras ställning i klasskampen i höger och vänster. Hela idén om höger och vänster för tankarna till en evolutionär glidning mellan två poler på samma skala. Detta sätt att se på verkligheten är alltigenom antidialektisk. Samhället består av två oförsonliga klasser, proletariat och bourgeoisie, vilka förutsätter varandra men som aldig kan förenas. De måste gå mot en gemensam undergång. Jag är medveten om att skalan har ärvts från borgarklassens revolutionära period och att kommunister har använt begreppen för att beteckna olika företeelser i klasskampen, men på det hela taget känns indelningen inte bara otillräcklig utan också direkt ovetenskaplig. Jag brukar lösa problemet med att kalla denna heterogena samling för den ”så kallade vänstern”, men även detta känns otillräckligt. Speciellt då vissa tar illa upp och tror att jag ifrågasätter om de eller deras sammanslutning är vänster på riktigt. Ge gärna feedback i kommentatorfältet på vad ni anser om mitt dilemma och gärna förslag på lösningar.

Roger

Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Angående hur polisen agerar i olika fall och vad olika skikt ur klassen har för uppfattning om snuten så har jag en helt annan bild än vad Söderhamnaren har. Hur ofta stormar inte tunnelbanepolisen tillsammans med en armé av ordningsvakter tunnelbanevagnarna i en s.k. trygghetskontroll som bara har till syfte att sätta skräck i folk? Hur många blir inte stoppade utan anledning på väg hem från krogen?. Hur många har inte sett batongerna trumma under hockey- och fotbollsmatcher (nej, jag anser inte att det bara är det understa skiktet av arbetarna som går på fotboll)?. Hur många ungdomar från villaförorter blir jagade att vettvilliga poliser när de kör moppe eller åker skateboard. Hur många blir inte utsatta för brott utan att polisen bryr sig det minsta. Listan kan göras lång på anledningar till att jag tror att det är ganska stora grupper som inte är odelat positiva till polisen. Enligt Brottförebyggande rådets trygghetsundersökning 2011 är det 55% av befolkningen som helhet som har stort eller ganska stort förtroende för polisen, vilket tyder på att det är långt mindre än hälften av arbetarnas lägre och mellersta skikt som delar en sådan uppfattning. Dessutom är stödet mycket högre på landet än i storstäderna. Men detta är inte de centrala punkterna i min oenighet med Söderhamnarens inlägg.

Söderhamnaren börjar sitt inlägg med att hänvisa till polisens roll som upprätthållare av borgarklassens välde, men hävdar sedan att det kan man lämna därhän eftersom man med enkelhet kommer till den slutsatsen om man läst Kommunistiska Manifestet. Nej, skulle jag vilja hävda, just den sanningen kan vi aldrig lämna därhän. Just dess roll som försvarare av den rådande ordningen är polisens väsen och den rollen fullgör de även när de hjälper gamla tanter över gatan eller gör någon av de saker som Söderhamnaren definierar som bra. Bra för en revolutionär är det som är bra för revolutionen, det finns inget abstrakt allmänt bra. Bra för en kommunist är det som tjänar kommunismen. För att kunna göra revolution måste proletariatet härdas i kamp mot just polisen (och i ett senare skede mot militären). Polisen är inte bara några hantlangare till den imperialistiska bourgeoisien utan just deras våldsapparat, dess stats ryggrad, vilken måste knäckas. Seger i revolutionen innebär seger över denna våldsapparat för kapitalisterna lär inte själva åka runt med pansarbilar och gevär.

Att kommunisterna inte hemlighåller sina avsikter är ett grundläggande drag som skiljer oss från opportunisterna. Vi vill inte enas med människor för enhetes skull, vi vill ena oss på revolutionens grund. Därför spelar det ingen roll om vissa delar av arbetarklassen hyser ett visst förtroende för polisen, vi måste fostra dem om nödvändigheten att kämpa mot polisen. Detta kommer ofrånkomligen framförallt att ske genom utvecklandet av kampen, men det finns ingen anledning att hymla med vad vi anser om polisen. För att åskådliggöra denna skiljelinje mellan enhet på klasskampens grund och en opportunistisk enhet så lånar jag ett citat från Set Persson:

”Vår enhetspolitik måste bestå i, att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna, hur liten den bit av vägen än är, som de genom sina egna erfarenheter om det egna partiets oriktiga politik eller genom vår upplysning och agitation blivit beredda att vandra vid vår sida. Men vår enhetspolitik får inte innebära att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna i den mån de vandrar på en oriktig väg endast för att inställsamt visa, att vi vill vara deras vänner. Ty detta kan inte leda de socialdemokratiska arbetarna in på rätt väg, men väl för oss själva ner i opportunismens träsk. Kampen mot socialdemokratismen och dess företrädare måste föras ständigt och oförsonligt i sak, fastän givetvis i kamratlig ton vid diskussionerna med de socialdemokratiska arbetarna.”

Självklart kan man inte föra propaganda på samma sätt bland alla klasser och skikt, men det är en fråga om form inte om innehållet i propagandan. Vi vill att varenda arbete ska hata polisen för den roll de spelar i klasskampen. Från inställningen om polisen som snutjävlar som trakasserar folk till idén om en god kår med några ruttna äpplen, så måste revolutionärerna i varje fall tålmodigt fostra arbetarna i hur polisens beteende är knutet till dess roll i samhället. Vi kan aldrig härda klassen för revolution genom att anpassa innehållet i vår propaganda och agitation till de politiskt mest efterblivna skikten – även om dessa utgör den överväldigande majoriteten av arbetarna.

Roger

Om kommunisternas inställning till polisen

För alla kommunister är polisen en del av borgarstatens ryggrad, dess väpnade styrkor. Polisens verksamhet syftar ytterst och främst till att försvara den rådande ordningen och därmed privategendomen. Dessa enkla sanningar snappar vem som helst upp som har läst Kommunistiska Manifestet och tagit det på allvar så det kan man väl lämna därhän.

En fråga som hänger samman med frågan ovan är om det är lämpligt att odla polishat?

Varje person som under långa perioder i sitt liv har ont pengar kommer förr eller senare komma i "klammeri med rättvisan" och drabbas av böter eller liknande. Om man är deprimerad, utblottad och missnöjd med samhället kan det hända att man slår någon på käften eller kör lite tokigt med någons annans eller sin egen bil (ja det är förkastligt men det är en annan fråga). Då kommer genast polisen och gör det hela ännu värre genom att se till att man får böter som salt i såren. Jag har själv under hela mitt liv haft ont om pengar och de böter jag har fått har gångat mitt polishat med 10. Men efter en period går det över och man är bara allmänt arg över deras arrogans och minnena som svider. Om man skall våga sig på att prata om samhället så kan man förmoda att de flesta trasproletärer hatar polisen, dessutom hatar nog stora delar av de lägre skikten av proletariatet polisen. De flesta inom dessa grupper har förmodligen stött på polisen på någon fotbollsmatch eller så har man själv, någon anhörig eller bekant fått smaka på arrogans och batong. I dessa grupper finns det inget större motstånd mot att odla polishat men hur är det till med andra delar av samhället?

Många proletärer som jag själv, som sköter sitt jobb och åker tunnelbana fram och tillbaka mellan jobbet och hemmet längs samma spår varje dag, har normalt sett ingen kontakt med polisen. Man äter sin gröt och åker på sin semester och om man kontaktar polisen kan de faktiskt vara till hjälp. Om någon ligger utslagen på gatan eller försöker bryta sig in i bilar på parkeringen är det skönt att man kan ringa till någon som säger att de skall ta en titt på det. Ibland kan de göra stor nytta och räddar någon från att bli ihjälslagen av en eller annan svartsjuk dåre. Ja visst gör polisen bra saker. Det absurt och löjligt att inte säga det. Det krympande men fortfarande stora mellanskiktet av proletärer som jag själv tillhör är kanske skeptiska men hatar inte polisen och de tycker det är helt sjukt att spy hat över dem. Överskiktet av proletariatet och småbourgeoisien, halvproletariatet behöver vi kanske inte nämna eftersom kommunisterna inte främst bör rikta sig till dem. 

Vi kommunister vet att det behövs folk som håller ordning så länge det finns klasser i samhället. Det självklara, som de allra flesta i Sverige är helt främmande för, är att proletariatet självt organiserar en milis i sina egna bostadsområden. För att de skall bli någon grundläggande förändring i det här landet måste proletaritet bit för bit krossa den den borgerliga statsapparaten och bygga upp arbetarkommuner som organiserar sin egen milis som håller ordning. Milisen som måste bestå av personer som är utsedda av arbetarkommunen och känner folket i området och direkt ansvariga inför dem. Är det någon som kan se fördelarna med detta?

Avslutningsvis. Huvudanledningen till att vi inte i propagandan eller agitationen bör sprida polishat är att vi i dagsläget framstår som oseriösa inför stora delar av proletariatet. Tendensen blir gärna att man kastar skit på marionetterna och att man glömmer vem som tvingar dem att dansa. Man måste känna av stämningsläget hos klassen. Självklart skall man fördöma dem och avslöja och förklara deras roll men om man använder ett trasproletärt språkbruk, "snuten" hit och dit, öser ut agg kommer alltför många ta oss för oseriösa. Syftet med att vara försiktig med detta är inte att vi skall sprida illusioner om polisen utan tvärt om att dra allt fler med oss för att krossa borgarstaten. 

Söderhamnaren

Lenin om upprorets förberedande

Som första text på denna blogg väljer vi att publicera en artikel av Lenin från 1906. Den har inte tidigare publicerats på svenska (och man kan ha aningar om varför) förutom på en annan blogg. Sedan dess har det gjorts vissa rättningar och texten har också kollats med den spanska översättningen och till vissa fall med det ryska orginalet.

Artikeln berör den viktiga frågor om hur kommunisterna bör förhålla sig till upproret och hur förberedelserna inför detta bör göras. Utvecklingen i Nordafrika, Grekland och på andra platser visar hur lite revolutionärerna förmår göra utan organisationer och maktstrukturer som kan (och vill) förvalta den revolutionära krisen. I Sverige har vi hittills bara känt av ringarna på vattnet från den stora kris som drabbat imperialismen, mycket tack vare att man likt Tyskland exporterat sig ur en djupare kris och fördjupat överproduktionskriserna på andra ställen. Men mycket tyder på att nästa flodvåg kommer att vara värre, kanske t.o.m. en tsunami likt den som drabbade den grekiska ekonomin och folket. Det är hög tid att kommunisterna bygger upp sin stridsberedskap.

Roger

Artikeln följer efter hoppet