Enhet, del I
När man ska diskutera frågan om enhet
i den proletära rörelsen måste man börja med att definiera vilken
enhet man talar om. Det finns två förbundna med dock separerade
typer av enhet, dels den inre partienheten, dels partiets förbindelse
med massorna, d.v.s. förmågan att ena så breda massor som möjligt
under partiets ledning och inflytande. Den första är nödvändig
för att kunna skapa en organisation kapabel att leda revolutionen
medan den andra är nödvändig för att segra i revolutionen – då
endast när breda massor omsätter det kommunistiska partiets politik
i handling kan vi gå mot seger i den socialistiska revolutionen.
Båda typerna av enhet är nödvändiga men utan att uppfylla den
förstnämnda kan det aldrig bli tal om den sistnämnda.
Som kanske framgår så anser jag inte
att vi idag har något kommunistisk parti i det här landet men trots
det finns det anledning att diskutera frågorna då enhet har blivit
något av ett modeord bland allehanda bedrövade vänstermänniskor
och organisationer. Resultatet blir att man istället för att stärka
rörelsen försvagar den genom att skapa en försonande
misch-maschideologi, man etablerar medvetet paroller som är oklara
och som både opportunister och marxister med lite god fantasi kan
tolka som sina. Sådana byggen står på dålig grund och kommer för
eller senare att haverera. En marxist vill ena klassen för
revolutionen, försonarna vill ena klassen kring vadå? Jo, enhet.
Det hela leder till tautologin att vi ska ena oss för att ena oss.
Tongångarna är inte nya, de har hörts
i varje reaktionsperiod, under varje period av tappade positioner för
de etablerade organisationerna och alltid från de som tvekar i sin
tilltro till marxismen och klassen. Lenin förde en lång kamp mot
denna typ av enhetssträvanden under åren innan första
världskriget, men tyvärr finns inte mycket från de åren upplagt
på svenska på internet så jag länkar här till en engelsk
översättning som klargör Lenins uppfattning (det är kanske
inte så underligt att trotskisterna som driver marxists.org inte
brytt sig om att lägga upp dessa texter, detsamma gäller
marxistarkiv.se, då Trotskij ofta var föremålet för kritiken).
Vidare kan man läsa på svenska i Samlande skrifter i urval, band 7.
För att inte inlägget ska bli för
långt kommer jag i det följande koncentrera mig på partienheten
och återkomma med ytterligare ett inlägg om enhetsfronten, d.v.s.
enheten med bredare, icke partianslutna, massor.
All partienhet måste utgå från
ideologisk enhet, d.v.s. enhet i förståelse av omvärlden.
Den ideologiska enheten är grunden för varje annan enhet. Den
ideologiska enheten måste av den proletära organisationen slås
fast i ett principprogram eller en uppsättning dokument som kan
fungera som fundament för partienheten. Här räcker det tyvärr
inte att skriva att vi håller fast vid proletariatets ideologi.
Revolutionens väg måste specificeras, vår strategi och vår
förståelse av materiens utvecklingslagar, speciellt klasskampens;
man måste slå fast den svenska revolutionens roll som ett
frontavsnitt av den proletära världsrevolutionen och specifika
principer, baserade på de erfarenheter det internationella
proletariatet genom sin praktik har tillägnat sig. När vi väl
förstår verkligheten på samma sätt har vi en grund för enhet på
andra plan. Självklart kommer alla inte att tycka likadant om
allting och enhet i förståelse får inte innebära detta för då
kommer organisationen fasta i debatter utan slut. Själva anledningen
till att vi talar om enhet är för att ena människor som inte är
eniga i allt, för i det universum där två personer har samma
uppfattning om allt skulle de redan varit eniga och handlat enigt.
Utifrån en enhet i förståelse kan vi
skapa politisk enhet, d.v.s. utifrån de etablerade
grunddokumenten kan organisationen slå fast resolutioner om sin
politik i förhållande till den mångsidiga verklighet som varje
revolution möter. Ska man bilda en proletär kvinnorörelse?,
ungdomsrörelse?, ska man ha specifika fackliga organisationer?, hur
ska dessa fungera?, vad ska skyddstyrkornas uppgifter vara?, hur ser
vi på massarbete i allmänhet?, vad är vår politik i förhållande
till riksdagsvalet?, etc, etc. Alla dessa resolutioner syftar till
att fastställa hur revolutionens väg ska konkretiseras, de måste
alltså vara förankrade i de fastlagda principdokumenten. Målet är
att efter att politiken prövats och bekräftats i praktiken kunna
etablera revolutionens generallinje. Detta kräver självklart också
organisationer som kan tillämpar resolutionerna fullt ut. I annat
fall är det inte möjligt att få ett tillräckligt kvitto på
resolutionernas riktighet eller oriktighet, men organisationsfrågan
i stort är inte temat för dagen. Vidare behövs ett brett arbete
utvecklas för detta och endast personer med ett uppblåst ego i
kombination med bristfällig verklighetsuppfattning tror att de kan
fastslå den svenska revolutionens politiska linje bakom ett
skrivbord, ensam eller med ett litet gäng kamrater. Med detta sagt,
så är det dock inte så att vi inte har en aning om vad som behövs,
det finns mängder med erfarenhet, framförallt från internationella
kommunistiska rörelsen, men även från den nationella
befrielserörelsen och t.o.m. från reaktionära och mot
proletariatet fientliga rörelser, som bör studeras i ljuset av vår
ideologiska enhet.
När man har enhet i politiken i
allmänhet och i förhållande till de olika kampavsnitten kan man
börja utveckla allmänna och specifika planer. På grundval av en
enhet i förståelse och politisk enhet kan man således nå enhet
kring planerna. Utifrån en
allmän plan för partiet kan man utveckla specifika lokala planer
och specifika planer för olika typer av politiskt arbete. I
antagandet av planer bör man tillämpa strategisk centralisering och
taktiskt decentralisering. De lokala kommittéerna och kadrerna
känner ofta till den lokala situationen bättre och kan bättre se
hur man taktiskt ska omsätta de centrala planerna i handling. Å
andra sidan besitter lokala kommittéer och kadrer ett begränsat
synfält och kan mycket ofta tro att deras situation är allmängiltig
eller att deras arbete är viktigare än andras, därför bör de
ledande instanserna ansvara för de allmänna strategiska planerna
och kontrollen av deras uppfyllande. Om planerna inte går att
genomföra, helt eller delvis, är det de ledande apparaterna som
måste korrigera planen, leda rättningskampanjer eller förflytta
resurser för att garantera dess genomförande.
Nästa
fråga är enhet kring ledning.
För att få en fast enhet kring ledningen är valsystemet det
absolut mest tillförlitliga, men även det har sina brister.
Ledningen bör utses på grundval av sin förmåga att, utifrån
enheten i förståelse och den politiska enheten, kunna omsätta de
allmänna och centrala planerna i praktik i varje kommitté, att i
praktiken kunna leda arbetet framåt. Att ledningen väljs på alla
nivåer är problematiskt då det tenderar att skapa små kompisgäng
och en enhet som inte alltid tar sin utgångspunkt i det
ideologiskt-politiska. Därför bör den centrala kommittén som
utses på kongressen få diktatoriska befogenheter att utse
ledningen för kommittéerna, medan kommittéerna har frihet att utse
delegater till kongressen. Valsystemet blir ännu svårare att
upprätthålla i förhållande till illegaliteten och då den
imperialistiska staten olagligförklarar partiorganisationerna. Den
ansvarige i en kommitté ska förmedla medelanden och direktiv från
de centrala apparaterna och i har skyldighet att rapportera
regelbundet till de samma, hon eller han skall också leda kommitténs
möten och kontrollera att uppgifterna genomförs.
Allt
detta syftar till den enhet som i slutändan verkligen betyder något:
enhet i handling, i
revolutionär praktik, men endast på grundval av enhet i alla de
ovanstående kan man få enhet i handling. Endast på grundval av
ideologisk-politisk enhet, konkretiserad i dokument och strategiskt
centraliserade planer, vilka garanteras av en erkänd central ledning
kan det bli tal om ett brett, omskakande, fast och verkligt gemensamt
handlande. Det som också skiljer handlingsenheten från de övriga
är att när man väl beslutat om handling så finns det inte utrymme
för diskussion, medan alla de andra punkterna kan diskuteras och
kritiseras av varje medlem. Därför sa Lenin att det kommunistiska
partiet inte är ett förbund av likatänkande utan av likahandlande.
Här ligger kommunisternas styrka, men denna styrka är cementerad i
en mycket djupare enhet.
Det blev lite längre än vad jag hade
tänkt och ändå har jag inte sagt allt jag ville och har avstått
från citat helt och hållet. Hoppas ni tycker frågan är lika
intressant som jag och som vanligt: kom gärna med kommentarer,
kritik, frågor och annat.
Roger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar