Kritiken av Carlssons artikel syftar till att bygga upp den kommunistiska rörelsen

Föregående inlägg har retat upp många inom Kommunistiska Partiet och kritiken mot innehållet i Anders Carlssons artikel uppfattas som en mängd "plattityder". Ilskan är förståelig, Kommunistiska Partiet är det parti som många går med i som det parti som verkar mest radikalt och som tar ställning mot de imperialistiska krigen. Intrycket som inlägget kan ge att det är lätt att sitta och peka finger åt andra och inte göra något själv. Samtidigt är det helt avgörande att vi som vill kämpa för ett kommunistiskt samhälle diskuterar frågan om vilka problem som finns bland oss. Det är alls ingen hjälp att hålla tyst när allt fler låter sig invaggas i vad som i praktiken är en frasradikal version av socialdemokratin. Anledningen till att Kommunistiska Partiets föregångare KFML bildades en gång var just att kommunisterna hade tröttnat på att VPK blivit allt mer reformistiskt och givit upp kampen både för dagskraven och revolutionen. Nu precis som då kommer många som är revolutionärt sinnade ha mycket svårt att slita sig från gemenskapen och vad man har kämpat för att bygga upp under årtionden.

Reformerna leder inte till revolution

Anders Carlsson menar att reformerna leder till revolution, alltså till ett socialistisk samhälle. Är det sant? Var har det hänt? I vilket land då? Är det inte vad socialdemokratin och andra reformister har sagt under hela 1900-talet? I själva verket är revolutionen en våldsam omstörtning av hela det hitillsvarande samhället, precis som Marx och Engels skrev i manifestet och som pariskommunen, oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen har visat. Men är inte revolutionen väldigt avlägsen? Vi menar att det inte är det och att förutsättningarna för revolutionen, tvärtemot vad Carlsson hävdar, blir allt bättre. Fattigdomen och missförhållandena som skapar viljan till revolutionen och misären och förtrycket i Sverige har blivit allt hårdare de senaste 30 åren. När stora polisstyrkor kämpar mot vad de själva kallar "gerillaförband" som de gjorde hela natten till igår i arbetarklassförorten Tensta så är det inte för att förutsättningarna för en revolution har blivit sämre i Sverige.

Vi har revolutionärerna att tacka för välfärden

Dessutom har det blivit allt tydligare att det är revolutionärerna som vi har att tacka för hela välfärden. Nu när "hotet från socialismen" är borta i kapitalisternas tankevärld finns det inget som stoppar dem från att ta ifrån oss alla våra rättigheter. Vi har de som dog för de socialistiska revolutionerna i Ryssland och Kina etc att tacka för de eftergifter kapitalisterna gjorde i Sverige och i många andra länder. Idag finns det än större anledning än någonsin att lyfta fram kampen för revolutionen. Dessutom är det uppenart att alla de band som ett reformistiskt parti har till borgarstaten och det kapitalistiska samhället i allmänhet gör det helt odugligt att ta itu ens med arbetarklassens närliggande krav. Om man tar emot pengar från borgarstaten, bygger upp ett valparti, predikar helt ogrundad pessimism och legalism så blir partiet helt odugligt att strida ens för våra löner, arbetstider, mot krigen, för sjukvården etc. Vi pressar inte kapitalisterna tillbaka genom att respektera de borgerliga lagarna utan genom att bryta mot dem och sätta skräck i hela borgerligheten. Vi måste vara det spöke Marx talade om, inte en grå svans till socialdemokratin.

Arbetarkommunen och revolutionens väg

Anledningen till att vi har valt att döpa denna blogg till Arbetarkommunen handlar om att vi menar, precis som marxisterna alltid har hävdat, att det borgerliga statsmaskineriet måste förstöras och ersättas med arbetarklassen egna institutioner. Själva anledningen till att den revolutionära socialdemokratin och senare också kommunisterna kallade sina lokala partiorganisationer för arbetarkommuner, eller kommunistiska arbetarkommuner var att man såg dem som ett embryo till arbetarstaten. Det är i den andan vi lyfter den fråga igen. Den gamla borgarstaten duger inte längre, vi har inget att hämta där, under skatter vi dignar ner och valen handlar om att vi skall välja vilka av kapitalisternas representanter som skall förtrycka och förakta oss. Vi behöver inte deras stat, vi behöver arbetarkommuner som tar över den borgeliga statens funktioner och som väljs fram underifrån och vars representanter när som helst kan avsättas. Men för att vi skall röra oss i den riktningen måste vi våga bryta gamla vänskapsband och ta strid mot socialdemokratismen och kämpa för att revolutionära ståndpunkter åter skall dominera inom arbetarrörelsen.

Broder Berg

Anders Carlsson talar

Jag satt och bläddrade i en några veckor gammal proletären och hittade ett långt tal av Anders Carlsson från KP:s partibyggarkonferens. Jag blev faktiskt lite förvånad. Jag blev inte så förvånad över hur långt ifrån Lenins syn på klasskampen och revolutionen som denne man står, utan framförallt att han kommer undan med det bland hundratals människor som kallar sig revolutionärer och leninister.

Anders Carlsson

Hela talet är ett satans gnäll på hur svårt allt är nu, hur man inte kan göra annat än att sitta och idissla i väntan på en vändning i klasskampen, hur man behöver vända sig inåt för att bygga organisationen för den stora dag då allting magiskt ska vända. Jag delar inte överhuvudtaget herr Carlssons analys om att reaktionen är huvudtendensen i världen idag, men det är en fråga för ett annat inlägg. Det som jag vill ta upp är hans totalt oleninisktiska syn på en revolutionär rörelses uppgifter i förhållande till revolutionen, även i perioder av minskad aktivitet i de spontana kamperna.

Lenin nöjde sig aldrig med att sätta tilltro till den spontana utvecklingen av klasskampen, han framhöll ständigt att ingen seriös rörelse kan sätta sin tilltro till något sådant och att revolutionärernas agerande faktiskt är en av faktorierna som bestämmer revolutionens utveckling. Lenin skulle aldrig accepterat sådana plattityder som Carlsson kör med när han repeterar samma sak som hela den opportunistiska vänstern säger: ”Marxismen har aldrig någonsin ställt reform och revolution i motsättning till varandra”. Det må vara sant, men varför pratar ni bara om reformer då? För att tala med Lenin: ”De däremot, som för massorna propagerar sin banala, intellektuella bundistisk-trotskistiska skepticism: ”om det blir revolution eller inte, vet man inte, men på 'dagordningen' – står reformer” – demoraliserar redan nu massorna och predikar liberala utopier för dem” . För Anders Carlsson skulle Lenin varit en provokatör, en anarkist, en våldsromantiker och blanquist. Dessutom, vilka reformer? tjänar helt plötsligt alla reformer revolutionen?, hur ska man mobilisera arbetarmassorna i kamp för dem?, hur ska kampen för dessa fostra klassen i kamp mot den borgerliga statsmakten? Carlsson svara med mantrat ”det finns ingen motsättning...”.

Vad tycker herr Carlsson om denna tro? Det måste vara en produkt av blanquister och provokatörer, eller?

Politiskt så flörtar Carlsson med den trotskistiska traditionen när han återlanserar Övergångsprogrammet genom att säga att reformkrav helt plötsligt ska slå över till att bli revolutionära. Nu är det inte bara så längre att det inte finns någon motsättning mellan reformer och revolution, nu är det samma sak enligt Carlsson. Ekonomisk kamp är samma som politisk kamp för makten, det är ren ekonomism. Herr Carlsson bör nog läsa Rosa Luxemburgs 'Sociala reformer eller revolution?' igen och sluta försöka tillskriva henne idéer som hon inte delar. Vi väntar med spänning på att Anders Carlsson publicerar 'Sociala reformer är revolution!' Antagligen skulle den bli lika slingrande som när han inte tyckte att 'Staten och revolutionen' var tillräckligt sossig och skrev 'Staten och demokratin'.

Roger

Om självkritik

Den större delen av den s.k. politiska vänstern saknar helt och hållet en självkritisk attityd, det gäller både partier, andra organisationer, nätverk och enskilda personer. Därför tycker jag att citatet av Lenin nedan är värt att studera:

"Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet - det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna"

Istället för detta förhållningssätt så intar man en uppblåst, arrogant och självförhärligande attityd till sina egna brister. Istället för att söka de interna orsakerna till sina brister och fel, försöker man skylla på yttre omständigheter. I de fall man mot förmodan anser att man gjort något fel så vill man bara dra ett streck över det: nu har vi ändrat det, varför tjafsa. Att avslöja orsakerna, som Lenin talar om, eller analysera situationen som framkallat felen, gör man oftast inte alls. Om en organisation t.ex. ger ut flygblad under titeln "Stoppa arbetskraftsinvandringen" så appellerar man till samma imperialistiska chauvinism som SD gör. Det finns bakomliggande ideologisk-politiska orsaker till att man ger ut ett sådant flygblad, inte nödvändigtvis rasistiska, men klart opportunistiska.

Att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet kan man bara göra utifrån att man först erkänner felet och sedan analyserar orsakerna. Det är endast på detta sätt man kan rätta ett fel och inte göra om "misstag" i samma kategori igen och igen.

Kan det då finnas för mycket kritik och självkritik, ja om den handlar om skitsaker och inte de viktiga politiska och organisatoriska frågorna som vi revolutionärer står inför. Då tar den istället bort fokus från det viktiga. Vi låter Mao Tse-tung förklara:

"En annan sak, som bör nämnas i samband med kritiken inom partiet, är att en del kam­rater, då de anför kritik, förbiser de stora frå­gorna och begränsar sin uppmärksamhet till småsaker. De förstår inte, att kritikens främs­ta uppgift är att påpeka politiska och organi­satoriska misstag. Vad personliga brister be­träffar, finns det, så vitt de inte har med po­litiska och organisatoriska misstag att göra, inget behov av att vara allt för kritisk, ty då kommer vederbörande kamrater inte att veta vad de ska ta sig till. Dessutom är det, om det slagets kritik utvecklar sig, stor fara för att partimedlemmarna kommer att helt kon­centrera sig på småfel och att alla kommer att bli försagda och överdrivet försiktiga och glömma partiets politiska uppgift."

Detta är väldigt tydligt inom den s.k. autonoma vänstern, där man kan lägga infernaliskt mycket tid på personliga fel och brister (oftast inte direkt inför de berörda personerna heller), medan man inte lägger två fingrar i kors för att analysera de politiska och organisatoriska bristerna i de på grundval av dogmer uppbyggda nätverken. Man kan ju lägga år och dagar på att hitta fel och brister hos alla kamrater, men vi kommer inte att kunna skapa helt kommunistiska människor så länge imperialismen och världsreaktionen består. Men utifrån politiska och organisatoriska fel måste vi försöka "avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet".

Roger

Hur man blir socialdemokratins knähundar...

Den nuvarande führern för SAP.

 
Jag hoppas alla tar varning av vad som hänt med brevbärarnas kamp. Från att ha varit ett kollektiv som tog kamp mot sina arbetsgivare och där det fanns alla chanser att radikalisera kampen ytterligare, sprida den till andra postkontor och sammansvetsa gruppen, har man nu helt ändrat karaktär på kampen. Det har slutat att vara en arbetarkamp som tjänar klassen i stort och istället blivit en stödtrupp åt socialdemokratin och fackföreningsbyråkratin.

Istället för att nöja sig med det långsamma och tröttande arbetet att mobilisera arbetarna på golvet, för att så småningom kunna resa dem i mer hård kamp, har de ledande inriktat sig på att få sin lokala SECO-klubb att skriva på ett upprop (självklart författat så att de ska kunna anta det) som sedan skrivits på av ytterligare klubbar. Nu mobiliserar SECO för demonstrationen på lördag, även om de ”radikala krafter” som från början ledde kampen får göra lejonparten, och nu ska det komma riksdagspolitiker från sossarna för att tala. Kollektivets kamp har ändrat karaktär, istället för radikala arbetare som i huvudsak demonstrerade mot LO, så kommer hela tillställningen bli som ett socialdemokratiskt valmöte med LO-stöd.

Det värsta är att vissa av ”revolutionärerna” ser det som en seger.

Den gamla revisionismen har inga problem med radikala krafter, de vet hur man suger upp dem, utnyttjar dem, isolerar dem eller passiviserar dem. Den största anledningen till att denna riktining får någon livsluft är att den har dessa radikala krafter som kan dra arbetarna med sig. Att kämpa för revolution i det här landet innebär att man måste vara beredd att i huvudsak bekämpa socialdemokratismen, speciellt dess olika ”vänster”-krafter. Endast en konsekvent revolutionär linje, som bygger på att utveckla massornas egen kamp och som siktar mot revolution kan göra skillnad.

Roger

Vad för parti behöver proletariatet?

Ryska socialdemokrater, med Lenin i mitten, i slutet av 1800-talet.

 

Proletariatet behöver sitt parti, men detta parti kan inte vara uppbyggt efter de borgerliga kriterierna för hur ett parti ska se ut, inte heller kan det ta efter det s.k. föreningssveriges gamla trötta organisationsstruktur. Vi måste ha ett parti som står på en fast ideologisk-politisk grund, men som med initiativ och flexibilitet i taktiken kan leda den proletära kampen för makten. För detta krävs en organisation som kan vara en verklig kampmaskin. Därför publicerar vi här två dokument av Lenin som belyser olika delar av bolsjevikpartiets formering.

Det första dokumentet tillkommer i en tid då man håller på att övervinna det gamla cirkelväsendet och börjar ta stegen mot att skapa den krigsmaskin som senare i praktiken visade sig förmögen att inte bara överleva 1905 (och efterkommande reaktionsår) utan tillslut även ledde proletariatet till seger i oktober 1917. Bara förhärdade opportunister eller dogmatiker kan förbise vikten av att studera dessa erfarenheter och försöka att dra lärdom av dem. Viktiga frågor i detta dokument är frågorna om centralisering och decentralisering, rapportering och ledning. Bl.a. framlägger Lenin i dokumentet: "en ytterst viktig princip om hela partiorganisationen och partiverksamheten: om det med avseende på hela rörelsens ideella och praktiska ledning eller proletariatets revolutionära kamp kräves största möjliga centralisation, så kräves däremot med avseende på particentralens (och följaktligen hela partiets) information om rörelsen och med avseende på ansvarigheten inför partiet största möjliga decentralisation. Rörelsen måste ledas av minsta möjliga antal enhetliga grupper av beprövade och erfarna yrkesrevolutionärer. Deltaga i rörelsen bör däremot största möjliga antal möjligast olikartade grupper ur de mest skilda proletära lager (och ur andra samhällsgrupper)." Här börjar man bygga ett parti av ny typ.

Läs hela dokumentet på länken nedan:

Om organisationen (brev till en kamrat)

En av bolsjevikernas kampavdelningar 1917

Det andra dokumentet är publicerad 10 år senare under en period som kännetecknas av baksmällan efter revolutionsnederlaget 1905 och en stenhård kamp från Lenins sida för att försvara partiets existens såsom ett parti av ny typ. Den fientliga riktningen, likvidatorerna, ville lägga ner det gamla partiet och bygga ett öppet arbetarparti, som en konsekvens av att man hade gett upp förhoppningarna om revolution. Lenin däremot framhåller att: "det Socialdemokratiska partiet har ett annat synsätt. Huvudslutsatsen som kan dras från vår bedömning – partiets bedömning – av situationen är att revolutionen är nödvändig och i antågande. Även om formerna för utvecklingen som leder till revolutionen har förändrats så återstår den gamla revolutionsuppgiften . Följaktligen slutsatsen: organisationsformerna måste förändras, ”cellernas” form måste bli mer flexibel, deras utvidgning kommer ofta att ske genom utvidgningen, inte av cellerna själva, utan av deras lagliga ”periferi”, etc. Allt detta har lagts fram otaliga gånger i partiresolutioner". Vidare bekräftar dokumentet den organisationsprincip som varit vägledande för det parti som klarade att göra revolution 5 år senare, d.v.s.: "Partiet består av klandestina socialdemokratiska celler, vilka för sig måste etablera ”stödjepunkter för arbetet bland massorna” i form av ett så brett och förgrenat nätverk av olika öppna arbetarföreningar som möjligt". Det är oss veterligen första gången dokumentet publiceras på svenska och vår översättning kan innehålla en del brister, men vi anser att det är ett alldeles för viktigt dokument för att inte publiceras. 

Hela dokumentet finns på länken nedan:

Det klandestina partiet och det öppna arbetet

De flesta revolutionärer i Sverige har historiskt varit mer intresserade av att studera olika resolutioner från Kommunistiska Internationalen angående partibygget än att studera de partier som verkligen har lett en revolution till seger. Det klandestina partiet som utvecklar öppet arbete har en klar innebörd, medan det parti som förordas i de 21 teserna för inträdet i Kommunistiska Internationalen, d.v.s.som förenar klandestint med öppet arbete, ofttast i praktiken ledde till att man som komplement till det öppna partiet, i bästa fall, byggde vissa klandestina organisationer. Hoppas ni finner dokumenten av intresse. Proletariatet behöver sitt parti, ett parti av ny typ.

Roger

Väggtidningar

Som uppföljning till intervjun med en terminalarbetare publicerar vi här två väggtidningar som arbetarna på terminalen satt upp på sin arbetsplats. Ett roligt och bra initiativ tycker vi. Nästan varje arbetsplats har anslagstavlor, samla dina missnöjda arbetskamrater och skriv ner vad ni tycker om chefer, företaget, kapitalismen, facket eller revolutionen. Kanske kan det vara första steget mot att enas i kamp, eller att föra upp diskussioner på dagordningen i kafferummet.

Nästa gång vill vi gärna ha foton, mobilkamerakvalitet duger gott.

Här kan ni läsa väggtidningarna

1 maj 2012: till Set Perssons minne

Åtta på morgonen den 1 maj samlades ett dussin revolutionärer för att hylla minnet av en kommunistisk kämpe, den mest framstående i kampen mot den gryende revisionismen i SKP i slutet av 40-talet och början av 50-talet. På mötet hölls ett kortare tal och en skål utbringades för kamp i Set Perssons anda innan deltagarna rusade vidare till andra aktiviteter under dagen

En kortare minnesskrift delades ut till de närvarande som ni finner här.

För en längre version läs gärna MLK:s skrift från början av 70-talet här.

Nästa år hoppas vi att vi blir fler och att alla morgontrötta kamrater tar sig i kragen, det är trots allt bara 1 maj en gång om året. Så nästa år samlas vi 08:00 utanför Skogskyrkogårdens tunnelbanestation (de som vill kommer att hinna in till Slussen för manifestationen för de spanienfrivilliga vid La Mano.)

Terminalaren

Vi har fått ännu en intervju skickad till oss, denna gång gjord med en terminalarbetare. Intervjun var så lång att vi valt att lägga upp den här som PDF.

Regeringssystemet i vissa länder

Har ni tänkt på varför vissa länder endast har ett enpartisystem? Alla de länder som är utanför den nordamerikanska intressesfären har ett enpartisystem (utom Ryssland, några fler?). Varför? Jag tror att man kan våga påstå att det har att göra med att bourgeoisien i dessa länder har insett att det är enda möjligheten att behålla makten. Om de öppnar upp för fler partier, hur lång tid tror ni det kommer att ta innan det uppstår ett "väst-vänligt"-parti som kommer att agera som brohuvud för de nordamerikanska imperialisterna och driva fram ett regimskifte?

Broder Berg

Hälsosam skepsis

Det finns mängder av olika anledningar till att försjunka i opportunism och reformism. Hela det borgerliga samhället ger revolutionären anledningar till att sluta att vara revolutionär. Om du håller fast vid marxismens grundläggande principer, försvarar dem och tillämpar dem, så har du personligen i stort sett ingenting att vinna på det; om du är akademiker kan hela din möjlighet till försörjning hotas; om du har en ”osäker” anställning riskerar du att förlora jobbet direkt; den absoluta majoriteten av småborgerliga intellektuella kommer tycka du är en extremist; många arbetare kommer tycka du är en drömmare; du kan riskera att åka i fängelse eller få böter för diverse brott mot borgarstatens lagar, liksom för anstiftan eller förberedelse till dessa brott; du kommer att sabba den mjäkiga samförståndsandan i olika sociala sammanhang; och allehanda opportunister kommer att behandla dig som en fiende.

Om man däremot väljer opportunismens väg kan du komma in i värmen; de småborgerliga intellektuella står med dörren öppen; du får acceptans från respektabla människor och känner dig själv respektabel. Du kan tala vitt och brett på jobbet om ditt sociala engagemang för det ena eller andra socialreformatoriska projektet och går snabbt från att vara paria till att bli en eldsjäl. Faktum är att din eld håller på att slockna och värmen du känner kommer från sumpgaserna i träsket du håller på att sugas ner i.

Jag är övertygad om att denna utveckling inte bara kan drabba enskilda kamrater utan också kan drabba organisationer. När den tidiga socialdemokratin här i landet började vinna respekt hos liberalerna gjorde man allt man kunde för att behålla och utvidga den respekten till allt bredare borgerliga grupper. Från att inte ens hyra lokaler blev man inbjuden att sitta i konstitutionsutskott och regeringar. I slutet av 30-talet var kommunisterna sedda som pestsmittade av hela det respektabla Sverige, men med Sovjetunionens segrar över fascismen, liksom att kommunisterna varit ledande i alla antifascistiska kamper i Europa, blev man plötsligt firade hjältar. Det dröjde inte länge innan kommunisterna accepterade socialdemokratins efterkrigstidsprogram och ansträngde sig till det yttersta för att visa sig respektabla, fredliga och demokratiska.

Det är ingen mystisk konspiration som får folk att bli opportunister och reformister, det är en på alla sätt lättare väg och på många sätt en naturlig väg om man inte håller principiellt fast vid den revolutionära kursen. Det är också en väg som i vissa stunder kan ses som framkomlig, men vägen har historiskt bara lett till en återvändsgränd och kan heller inte leda någon annanstans. Eftersom opportunismens dragningskraft är så stor bör man förhålla sig hälsosamt skeptisk till alla teorier som predikar en begränsad kamp och varje kamp som inte direkt syftar till att bygga de vapen vi behöver för att göra revolution. Självklart måste vi alltid vara kritiska vad det gäller teori, men när det är teorier som uppenbart siktar mot och passar för den personliga bekvämligheten och viljan till acceptans bör vår grundinställning vara skepsis. Jag har hört mängder av dessa förklaringsmodeller, alltifrån 'att arbetarna är så tillbakatryckta nu att de inte kan kämpa politiskt förrän vi kämpat oss upp till de ekonomiska fördelar vi hade på 70-talet' till att det 'viktiga är att skapa bokcaféer och fixa lokaler så att folk kan mötas' till att 'tredje världen måste göra revolution först och fram tills dess ska vi bara bygga så stora organisationer som möjligt'. Det är okej att säga: ”jag tycker att det borde finnas ett revolutionärt parti i det här landet som står i spetsen för uppbyggandet av arbetarklassens revolutionära institutioner för att ersätta den härskande klassens, dessa institutioner måste etableras och försvaras med våld för att slutligen ta makten över hela samhället, men jag vet inte om jag pallar vara med på det racet.”, men det är aldrig okej att att argumentera och teoretisera utifrån vad som passar en själv. Det enda vi revolutionärer har är sanningen, d.v.s. den vetenskapliga socialismen; visionen om ett klasslöst samhälle; en principfast vilja; och förhoppningsvis kamrater som kritiserar oss om vi själva börjar försöka söka acceptans från det samhälle vi vill störta. Vill någon ogilla oss för att vi är revolutionärer så får de göra det, kanske kan vi vinna dem i framtiden.

Roger

Intervju med vårdarbetare

Vi fick en intervju skickat till oss, av en arbetare som intervjuar en annan arbetare. Vi tycker det var ett jättebra initiativ och uppmanar andra att göra samma sak och skicka in intervjumaterialet till arbetarkommunen@gmail.com, så kommer vi att publicera det. Själva vår verklighetsuppfattning är förvrängd av den kapitalistiska världen och många arbetare tror att de nästintill är ensamma om sin situation. I den fiktiva värld som presenteras för oss i tidningar och tv är alla entreprenörer, skådisar, it-gurus, företagsledare eller andra ”lyckade”; vi arbetare finns knappt. Att vara arbetare framställs som ett resultat av karaktärssvaghet och misslyckande hos den enskilda arbetaren. Sanningen är att det är vi som håller alla hjul snurrande; att vi skapar allt värde; att alla dessa ”lyckade” bara parasiterar på de värden vi skapar; och att vi är majoriteten. Så här kommer en första intervju:

Vården: "Alla kvinnor och män är rädda för att göra politiskt arbete"

Intervju med Ulrika som arbetar som vårdbiträde i Botkyrka med omnejd. Ulrika är 29 år och timmis och har de senaste åren arbetat på sammanlagt 7 olika äldreboenden.

A: Finns det någon skillnad mellan företagen i Vårdbranschen?

U: Ja Carema är den värsta men alla Caremas ställen är inte lika dåliga. Aleris är bättre men det kanske beror på den lokala ledningen. Aleris försöker luras med timmar men de sparar inte lika mycket på material. När man skall sluta t.ex. klockan 15 enligt schemat säger de plötsligt att man måste sluta klockan 14 för att de måste spara. Det är rätt irriterande om man har långt att åka till jobbet om de plötsligt "tar bort" timmar. Det finns de som säger att det var bättre när kommunen hade verksamheten. På Aleris delar de bara ut ett par byxor så man har inget ombyte. Vad skall man göra om någon spyr eller bajsar på dem. När skall man tvätta dem? När man lämnar dem på tvätt är det alltid någon som tar dem eftersom jag inte har något skåp eftersom jag är timmis. På alla företag sparar de in på gummihandskar. Det drabbar både boende och arbetare. Man sprider sjukdomar bland de boende och tar även hem sjukdomar till sin egen familj.

A: På vilka sätt drabbar sparandet de gamla?

U: Framför allt drabbas de genom att de inte har så mycket tid med personalen. Personalen stressar mycket för att hinna.

A: Hur är det att vara timmis?

U: Det värsta är man inte har någon säkerhet. Man vet inte hur man skall betala räkningarna. Man kan inte göra någon ekonomisk planering. Jag skulle inte kalla det stress, det är mer en oroskänsla. Man pratar inte så mycket med de andra om att man är timmis. Man gör sitt jobb och går hem. Att jag är timmis gör inte att jag är så rädd för att säga vad jag tycker men det beror på att jag jobbar på flera olika ställen.

A: Vilka är det viktigaste problemen för vårdbiträden och undersköterskor?

U: Jag tror det enligt följande viktordning:

1. Anställningstrygghet

2. Lön

3. Arbetsmiljön.

A: Hur ser du på att göra politiskt arbete på din arbetsplats?

U: Om de ser mitt ansikte i politiska sammanhang och ser mig som en bråkstake så kommer jag aldrig att få några timmar mer. Alla kvinnor och män är rädda för att göra politiskt arbete. Jag har aldrig sett någon facklig aktivitet från kommunal eller något annat fack på någon arbetsplats. Men det kanske beror på mig. Jag tror inte folk känner att de har tid för fackligt arbete.

A: Vad skulle du tycka om någon satte upp en affisch med krav som rätt till fast anställning m.m.?

U: Jag tycker att det skulle vara bra men folk skulle inte vilja bli sammankopplade med de som har satt upp affischen.

Vi som snackar om revolution...

• är övertygade om att marxismen är vetenskaplig och sann. Vi tycker inte att det internationella proletariatets erfarenheter är oväsentliga och kan avfärdas som gamla texter. 
• tror inte att man kan skapa en revolutionär rörelse utan revolutionär teori.
• anser att vår teori grundar sig i praktik och att den teorin är värd att studera för att inte göra om samma misstag. Att ha ett vetenskapligt förhållningssätt innebär att inte vara uppblåst och tro att varje revolutionär bara ur empiri och snille ska komma till bättre slutsatser än de som getts av miljoner och åter miljoner kommunister i revolutionär kamp. Hade fysiker haft den självgoda inställningen skulle varenda en ropa: Eureka, jag har upptäckt tyngdlagen!
• tycker att det är bättre att praktisera Lenins lärdomar än att återanvända Kautsky.
• tycker att det är ett hån att stympa marxismen på de delar som är svåra för det borgerliga medvetandet att svälja, tvärtom så blir vår uppgift att framhäva de sidorna.
• "...försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution."
• är inte intresserade av att upprätthålla slavarnas existens som slavar under drägligare former, vi vill befria slavarna.
• är inte den typ av elitister som bara vill att massorna "ska få förtroende" för de proletära organisationerna medan de redan upplysta har en hemlig revolutionär agenda. Vi vill formera arbetarklassen för dess egen befrielse i en socialistisk revolution och i etablerandet av proletariatets diktatur; vi tror inte att vi själva är sådana upphöjda undantag att bara vi kan ta till oss den ståndpunkten.
• sätter inte upp något motsatsförhållande mellan kampen för dagskrav och kampen för den väpnade revolutionen.
• anser att om det bara är en mycket liten grupp som är för revolutionärt våld så föreligger det ännu större anledningar att propagera hur våldet har spelat en högst progressiv roll i historien; hur enligt Marx "Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt."
• är fruktansvärt trötta på alla som propagerar att vi i väntan på revolutionen ska vara reformister och/eller ekonomister. Om vi delat den uppfattningen kunde vi varit medlemmar i r-arna, SKP eller någon trottegrupp (eller posttrottegrupp). Vi är så enfaldiga att vi tror att man måste bygga revolutionen och härda revolutionärer för att kunna göra revolution.

Roger

De som snackar om revolution...

Stockholm sopåkare i strejk, 2009

De finns de som snackar om revolution men inte anstränger sig för att massorna skall sluta upp bakom ett revolutionärt program. Som vi har sett här på bloggen så finns det en del hyllningar till väpnad kamp. Ja, det är väl bra att man bryter med reformismen. Men hur uppfattas detta av publiken? De allra flesta som inte bara är drömmare och tycker om att drömma om revolution utan faktiskt vill att proletariatet skall erövra makten inser att det är en mycket liten grupp som gillar en massa allmänna hyllningar till väpnad kamp. I själva verket är inte kommunisterna för väpnad kamp i allmänhet utan endast sådan som tjänar till att bygga proletär statsmakt. Stadsgerillor som vill "väcka" massorna med väpnade aktioner är inte nödvändigtvis något positivt för proletariatet. De som inte anstränger sig för att utveckla kampen för dagskraven utan endast hänger sig åt teoretiserande och allmänna hyllningar till väpnad kamp utvecklar inte rörelsen utan isolerar den och stryper den. Den socialistiska revolutionen måste vara ett massornas krig och det kräver ett hårt arbete i att vinna massornas förtroende genom att utveckla kampen för dagskraven. Småbourgeoisien gillar inte hårt arbete. Om man i dagens Sverige, där proletariatet tilldelas slag på slag och har genomlevt 30 års försämringar inte kommer sig för att utveckla klasskampen, utan endast dreglar över gamla texter och maskingevär, bör man nog tänka över vilken klass man tjänar. Det handlar inte om vilka avsikter man har eller vilken klass man tror att man tjänar utan det konkreta resultatet av våra handlingar.

 

Broder Berg

Revolutionens förutsättningar, del 1

Enhet, del I

När man ska diskutera frågan om enhet i den proletära rörelsen måste man börja med att definiera vilken enhet man talar om. Det finns två förbundna med dock separerade typer av enhet, dels den inre partienheten, dels partiets förbindelse med massorna, d.v.s. förmågan att ena så breda massor som möjligt under partiets ledning och inflytande. Den första är nödvändig för att kunna skapa en organisation kapabel att leda revolutionen medan den andra är nödvändig för att segra i revolutionen – då endast när breda massor omsätter det kommunistiska partiets politik i handling kan vi gå mot seger i den socialistiska revolutionen. Båda typerna av enhet är nödvändiga men utan att uppfylla den förstnämnda kan det aldrig bli tal om den sistnämnda.

Som kanske framgår så anser jag inte att vi idag har något kommunistisk parti i det här landet men trots det finns det anledning att diskutera frågorna då enhet har blivit något av ett modeord bland allehanda bedrövade vänstermänniskor och organisationer. Resultatet blir att man istället för att stärka rörelsen försvagar den genom att skapa en försonande misch-maschideologi, man etablerar medvetet paroller som är oklara och som både opportunister och marxister med lite god fantasi kan tolka som sina. Sådana byggen står på dålig grund och kommer för eller senare att haverera. En marxist vill ena klassen för revolutionen, försonarna vill ena klassen kring vadå? Jo, enhet. Det hela leder till tautologin att vi ska ena oss för att ena oss.

Tongångarna är inte nya, de har hörts i varje reaktionsperiod, under varje period av tappade positioner för de etablerade organisationerna och alltid från de som tvekar i sin tilltro till marxismen och klassen. Lenin förde en lång kamp mot denna typ av enhetssträvanden under åren innan första världskriget, men tyvärr finns inte mycket från de åren upplagt på svenska på internet så jag länkar här till en engelsk översättning som klargör Lenins uppfattning (det är kanske inte så underligt att trotskisterna som driver marxists.org inte brytt sig om att lägga upp dessa texter, detsamma gäller marxistarkiv.se, då Trotskij ofta var föremålet för kritiken). Vidare kan man läsa på svenska i Samlande skrifter i urval, band 7.

För att inte inlägget ska bli för långt kommer jag i det följande koncentrera mig på partienheten och återkomma med ytterligare ett inlägg om enhetsfronten, d.v.s. enheten med bredare, icke partianslutna, massor.

All partienhet måste utgå från ideologisk enhet, d.v.s. enhet i förståelse av omvärlden. Den ideologiska enheten är grunden för varje annan enhet. Den ideologiska enheten måste av den proletära organisationen slås fast i ett principprogram eller en uppsättning dokument som kan fungera som fundament för partienheten. Här räcker det tyvärr inte att skriva att vi håller fast vid proletariatets ideologi. Revolutionens väg måste specificeras, vår strategi och vår förståelse av materiens utvecklingslagar, speciellt klasskampens; man måste slå fast den svenska revolutionens roll som ett frontavsnitt av den proletära världsrevolutionen och specifika principer, baserade på de erfarenheter det internationella proletariatet genom sin praktik har tillägnat sig. När vi väl förstår verkligheten på samma sätt har vi en grund för enhet på andra plan. Självklart kommer alla inte att tycka likadant om allting och enhet i förståelse får inte innebära detta för då kommer organisationen fasta i debatter utan slut. Själva anledningen till att vi talar om enhet är för att ena människor som inte är eniga i allt, för i det universum där två personer har samma uppfattning om allt skulle de redan varit eniga och handlat enigt.

Utifrån en enhet i förståelse kan vi skapa politisk enhet, d.v.s. utifrån de etablerade grunddokumenten kan organisationen slå fast resolutioner om sin politik i förhållande till den mångsidiga verklighet som varje revolution möter. Ska man bilda en proletär kvinnorörelse?, ungdomsrörelse?, ska man ha specifika fackliga organisationer?, hur ska dessa fungera?, vad ska skyddstyrkornas uppgifter vara?, hur ser vi på massarbete i allmänhet?, vad är vår politik i förhållande till riksdagsvalet?, etc, etc. Alla dessa resolutioner syftar till att fastställa hur revolutionens väg ska konkretiseras, de måste alltså vara förankrade i de fastlagda principdokumenten. Målet är att efter att politiken prövats och bekräftats i praktiken kunna etablera revolutionens generallinje. Detta kräver självklart också organisationer som kan tillämpar resolutionerna fullt ut. I annat fall är det inte möjligt att få ett tillräckligt kvitto på resolutionernas riktighet eller oriktighet, men organisationsfrågan i stort är inte temat för dagen. Vidare behövs ett brett arbete utvecklas för detta och endast personer med ett uppblåst ego i kombination med bristfällig verklighetsuppfattning tror att de kan fastslå den svenska revolutionens politiska linje bakom ett skrivbord, ensam eller med ett litet gäng kamrater. Med detta sagt, så är det dock inte så att vi inte har en aning om vad som behövs, det finns mängder med erfarenhet, framförallt från internationella kommunistiska rörelsen, men även från den nationella befrielserörelsen och t.o.m. från reaktionära och mot proletariatet fientliga rörelser, som bör studeras i ljuset av vår ideologiska enhet.

När man har enhet i politiken i allmänhet och i förhållande till de olika kampavsnitten kan man börja utveckla allmänna och specifika planer. På grundval av en enhet i förståelse och politisk enhet kan man således nå enhet kring planerna. Utifrån en allmän plan för partiet kan man utveckla specifika lokala planer och specifika planer för olika typer av politiskt arbete. I antagandet av planer bör man tillämpa strategisk centralisering och taktiskt decentralisering. De lokala kommittéerna och kadrerna känner ofta till den lokala situationen bättre och kan bättre se hur man taktiskt ska omsätta de centrala planerna i handling. Å andra sidan besitter lokala kommittéer och kadrer ett begränsat synfält och kan mycket ofta tro att deras situation är allmängiltig eller att deras arbete är viktigare än andras, därför bör de ledande instanserna ansvara för de allmänna strategiska planerna och kontrollen av deras uppfyllande. Om planerna inte går att genomföra, helt eller delvis, är det de ledande apparaterna som måste korrigera planen, leda rättningskampanjer eller förflytta resurser för att garantera dess genomförande.

Nästa fråga är enhet kring ledning. För att få en fast enhet kring ledningen är valsystemet det absolut mest tillförlitliga, men även det har sina brister. Ledningen bör utses på grundval av sin förmåga att, utifrån enheten i förståelse och den politiska enheten, kunna omsätta de allmänna och centrala planerna i praktik i varje kommitté, att i praktiken kunna leda arbetet framåt. Att ledningen väljs på alla nivåer är problematiskt då det tenderar att skapa små kompisgäng och en enhet som inte alltid tar sin utgångspunkt i det ideologiskt-politiska. Därför bör den centrala kommittén som utses på kongressen få diktatoriska befogenheter att utse ledningen för kommittéerna, medan kommittéerna har frihet att utse delegater till kongressen. Valsystemet blir ännu svårare att upprätthålla i förhållande till illegaliteten och då den imperialistiska staten olagligförklarar partiorganisationerna. Den ansvarige i en kommitté ska förmedla medelanden och direktiv från de centrala apparaterna och i har skyldighet att rapportera regelbundet till de samma, hon eller han skall också leda kommitténs möten och kontrollera att uppgifterna genomförs.

Allt detta syftar till den enhet som i slutändan verkligen betyder något: enhet i handling, i revolutionär praktik, men endast på grundval av enhet i alla de ovanstående kan man få enhet i handling. Endast på grundval av ideologisk-politisk enhet, konkretiserad i dokument och strategiskt centraliserade planer, vilka garanteras av en erkänd central ledning kan det bli tal om ett brett, omskakande, fast och verkligt gemensamt handlande. Det som också skiljer handlingsenheten från de övriga är att när man väl beslutat om handling så finns det inte utrymme för diskussion, medan alla de andra punkterna kan diskuteras och kritiseras av varje medlem. Därför sa Lenin att det kommunistiska partiet inte är ett förbund av likatänkande utan av likahandlande. Här ligger kommunisternas styrka, men denna styrka är cementerad i en mycket djupare enhet.

Det blev lite längre än vad jag hade tänkt och ändå har jag inte sagt allt jag ville och har avstått från citat helt och hållet. Hoppas ni tycker frågan är lika intressant som jag och som vanligt: kom gärna med kommentarer, kritik, frågor och annat.

Roger

Filmtips

Red Army - PFLP: World War Declaration 

En film gjord 1971 av de japanska filmmakarna Koji Wakamatsu och Adachi Masao. Nedan följer en trailer, men om man vill se hela filmen så finns den för nedladdning här. Man måste registrera sig, men det är kostnadsfritt och snabbt.

Skärtorsdagens Marx

Här kommer ett litet citat från Marx som är värt att begrunda, speciellt punkt fyra är en fråga som många förbigår. Revolutionen skapar i viss utsträckning även revolutionären och det människomaterial som är förmöget att föra revolutionen vidare. Jag ska inte snacka för mycket utan låta citatet tala för sig själv, men jag hoppas det kan föra med sig en intressant diskussion i kommentarsfältet...

"Den historieuppfattning, som vi här utvecklat, ger oss följande slutresultat: 1. I utvecklingen av produktionskrafterna inträder ett stadium, på vilket produktionskrafter och kommunikationsmedel framkallas, som under de bestående förhållandena bara åstadkommer ofärd och som inte längre är produktions- utan destruktionskrafter (maskiner och pengar). Detta får till följd att en klass framträder, en klass som har att bära samhällets hela tyngd utan att njuta dess frukter, en klass som därigenom att den är utestängd från samhället kommer i den skarpaste motsättning till alla andra klasser; en klass som utgör majoriteten av alla samhällsmedlemmar och från vilken medvetandet om att en genomgripande revolution är nödvändig, det kommunistiska medvetandet, utgår (detta medvetande kan naturligtvis också medlemmar från andra klasser bilda sig vid åsynen av den ifrågavarande klassens ställning). 2. De betingelser, som möjliggör att vissa produktionskrafter kan användas, är också betingelser för en bestämd samhällsklass' herravälde. Klassens sociala makt - grundad på dessa egendomar - har i den rådande statsformen sitt praktiskt-idealistiska uttryck. Därför riktar sig varje revolutionär kamp mot en klass, nämligen mot den som har makten. 3. Medan alla hittillsvarande revolutioner lämnat verksamheten utan avseende och endast resulterat i en ny distribution av verksamheten, en ny arbetsfördelning för andra människor, så riktar sig den kommunistiska revolutionen mot själva den hittillsvarande arten av verksamhet, och den avskaffar arbetet och alla klassers herravälde i och med att den avskaffar själva klasserna, vilket kan ske emedan revolutionen utförs av den klass som i samhället inte längre gäller för att vara en klass, inte accepteras som klass. Redan detta förhållande är ett uttryck för den begynnande upplösningen av alla klasser, nationaliteter o.s.v. inom det nuvarande samhället. 4. Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden."

  Roger

Revolutionens förutsättningar, intro

Efter att jag skrev inlägget om förtruppen så kom jag på att jag behöver skriva en hel massa mer om vad vi behöver. Jag tänkte därför skriva en liten serie som jag valt att kalla revolutionens förutsättningar, där detta alltså är första inlägget.

Vad behövs för att göra revolution? Vad är de allmänna betingelserna och behoven för att göra revolution? Vad behövs i varje land? Vad är specifikt för revolutionen här, i Sverige? Hur utvecklar sig den svenska revolutionen inom det internationella panoramat av proletär världsrevolution? Vilka av revolutionens 'institutioner' behövs allmänt och vilka behövs specifikt? Vad behöver vi nu? Vad är de första stegen för att bygga revolutionen?

Allt detta är frågor som seriösa revolutionärer måste brottas med. Vår grundläggande utgångspunkt är att vi vill att människosläktet ska befrias från privategendomens bojor och därmed från alla former av klassförtryck. Vi vill nå kommunismen. Då måste varje steg vi tar sikta mot kommunismen, d.v.s. varje åtgärd, varje organisation och varje paroll måste kunna spåras bakåt utifrån ett framtida kommunistiskt samhälle som något riktigt. Det viktigaste för kommunisterna (till skillnad från allehanda socialreformatörer) är att alltid hålla kursen och utan slutmålet har vi faktiskt ingen kompass för någonting vi gör.

Vi måste också ha ett vetenskapligt förhållningssätt till revolutionen, vi kan inte bara hoppa på första bästa förklaring som vi tycker verkar rimlig för olika fenomen i samhället. Vi måste ha ett fast grepp om den dialektiska materialismen och akta oss för dogmatiska, metafysiska, idealistiska och mekaniska förhållningsätt. Det är lätt att falla i dessa fällor (jag kommer ofta på mig själv att göra denna typen av felbedömningar) för hela det borgerliga samhället uppmuntrar till dem. Lenin förklarar det tydligt den inställning vi måste ha till problem under debatten om fackföreningsfrågan i det unga Sovjetunionen (läs gärna styckena ovanför också för att förstå bakgrunden).

”Den dialektiska logiken kräver att vi går längre. För att verkligen lära känna ett föremål måste vi omfatta, undersöka alla dess sidor, förbindelser och ”förmedlanden”. Detta kommer vi aldrig att uppnå fullständigt, men kravet på allsidighet skyddar oss mot fel och förstelning. Detta för det första. För det andra kräver den dialektiska logiken att föremålet skall tas i sin utveckling, ”självrörelse” (som Hegel ibland säger), förändring. Hur detta skall ske i förhållande till ett glas är inte något som genast står klart, men inte heller ett glas är oföränderligt, och särskilt är det dess ändamål som förändras, dess användning, dess förbindelse med omvärlden. För det tredje måste en fullständig ”definition” av föremålet omfatta människans hela erfarenhet, både som ett sanningskriterium och som en praktisk indikator på föremålets förbindelse med människans behov. För det fjärde lär oss den dialektiska logiken att ”sanningen alltid är konkret, det finns ingen abstrakt sanning”, som framlidne Plechanov brukade säga efter Hegel.”

För att förstå vad vi behöver idag för att göra vår plikt på vårt frontavsnitt av den proletära världsrevolutionen kan vi inte vara lata i studierna eller beblanda skenet med väsenet. Vi måste studera vår klasshistoria, erfarenheterna från våra strider, studera vad som är det allmäna i det specifika, det abstrakta i det konkreta, och konkretisera det åter igen på vår verklighet. Vi måste förstå praktiken som sanningens måttstock. Marx säger: "Frågan, huruvida det mänskliga tänkandet besitter objektiv sanning, är inte en fråga för teorin utan en praktisk fråga. Människan måste i praktiken bevisa sitt tänkandes sanning, d.v.s. verklighet och makt, dess egenskap av något på-denna-sidan-om. Tvisten om det verkliga eller icke-verkliga hos ett tänkande, som isolerar sig från praktiken, är en rent skolastisk fråga." 

Jag anser att all erfarenhet visar att vi behöver en ledarstab, en förtrupp, ett parti av klassens främsta representanter; vidare behöver vi bygga egna institutioner, röda stödjepunkter bland massorna, vi behöver bygga ”upproret”, vi behöver ekonomiska stödjepunkter, vi behöver rörelser av allehanda slag med förmågan att dra åt samma håll, vi behöver röd makt; sist men inte minst behöver vi militära enheter, röda kämpar, kampavdelningar, skyddskårer, arméer som slutligen kan erövra makten åt proletariatet. Detta blir lite av en introduktion till vad jag vill skriva om senare i denna serie och vilken utgångspunkt vi bör ha när vi studerar frågan. Kom gärna med synpunkter.

Roger

Om förtruppen

En idé och organisationsmodell för det proletära partiet som ofta kritiseras, förnekas och förfalskas (i teorin och eller i praktiken) är idén om avantgardepartiet eller förtruppspartiet. Denna fråga behöver presenteras mer utförligt och förklaras populärt så att inte den borgerliga skenbilden av förtruppspartiet ska fortsätta ha fotfäste bland delar av den revolutionära vänstern. Allsköns anarkister och av anarkismen influerade personer brukar kritisera modellen utifrån en förenklad och felaktig uppfattning av vad den innebär. ”Lenin ville ha ett elitparti som skulle styra över arbetarna” är en av alla dumma kommentarer jag har fått höra av personer som i många andra frågor tar en bra och revolutionär ståndpunkt. För en inledande diskussion om frågan kommer jag att göra lite förklarande kommentarer.

Marx och Engels etablerar redan i det Kommunistiska manifestet att varje klassamhälle är de förhärskande idéerna den härskande klassens idéer. Allt sådant som kallas sunt förnuft eller som anses som självklara sanningar är oftast i ett klassamhälle just sådant som följer den härskande klassens logik, i synnerhet vad det gäller relationen till produktionsmedlen och klasskampen. Således kommer massan av arbetare också dela borgeoisiens uppfattningar om sig själva, sin ställning, statens roll och massor med andra saker. Gramsci har skrivit en hel del om denna den härskande klassens hegemoni. Således uppstår inte marxismen spontant i någons huvud för att denne är arbetare eller ens i arbetarnas kollektiva rörelsen.

Med marxismens uppkomst och dess ökande inflytande i arbetarrörelsen uppstår olika skikt inom klassen vad gäller brytandet med den borgerliga hegemonin och i förkroppsligandet av den proletära ideologin. De mest framskridna skikten förstår nödvändigheten av att kämpa, inte bara för sina ekonomiska intressen utan mot privategendomen överhuvudtaget; de förstår klassens historiska mission att befria mänskligheten. Dessa går före, de är just förtruppen. Den stora massan av arbetare (vilka självklart också är indelade i olikartade skikt) kommer antagligen aldrig att under kapitalismen få denna förståelse och tenderar att begränsa kampen till förbättringar inom den enda värld de kan föreställa sig, d.v.s. den borgerliga. Att då öppna upp partiet för var och en som vill kämpa blir att likvidera det proletära partiet, det blir att låta den borgerliga hegemonin råda även i det proletära partiet. Därför måste det det kommunistiska partiet vara proletariatets organiserade förtrupp.

Det socialdemokratiska partiet är ett exempel på ett parti som från första början inte var en organiserad förtrupp. Partiet bildades av allehanda fackklubbar, skriftställare och socialistiska cirklar, och man gjorde ingen åtskillnad mellan partimedlemskap och fackföreningmedlemskap. Detta i kombination med tydliga influenser från Lassalle gjorde att partiet började haverera ganska snabbt och djupt. Denna läxa gjordes av kommunisterna som samlades kring den Kommunistiska internationalen. Låt oss inte glömma denna läxa.

Roger

Fred mellan folk, kamp mellan klasser!

Kriget mot Syrien har redan börjat. Sveriges Radio intervjuar en avdankad militär som sitter i Turkiet och leder sin "Fria" syriska armé över mobiltelefon som försöker störta regimen i Syrien. Detta kan han naturligtvis inte göra utan NATO:s tillstånd. Rapporter kommer om att vapen strömmar in i landet och att NATO har skickat in krypskyttar som skjuter på demonstrationer för att skapa förvirring och sprida hat mot regimen. För en person som endast läser dagspressen framstår dessa rapporter så klart konspiratoriska. Om man däremot känner till att den typen av operationer är helt naturliga för dagens militärer och i högsta grad teoretiserade och utlärda på militärhögskolorna så blir det lättare att förstå. 

Syftet med kriget är ta ifrån Ryssland en halv-koloni (om Rysslands förhållande till Syrien) och att skapa bättre förutsättningar för att lägga beslag på Iran och dess olja. Detta är inget nytt utan har diskuterats under hela 1900-talet. Britterna var tidigt ute. 

Det ovan skrivna förklarar inte varför vi skall bry oss om Syrien. Till att börja med har kommunister, kommunismen som mål. Vi strävar efter ett klasslöst samhälle som med nödvändighet måste inrättas över hela världen. Så länge kapitalismen kvarstår i ett enda land så kvarstår faran att farsoten skall sprida sig igen och det blir ett centrum för de slagna kapitaliserna att samla sig kring. Bland annat därför är arbetare och bönder över hela världen våra bröder, vi är alla del av en enda stor kamp mot imperialismen (dagens kapitalism). Denna hållning är nödvändig för att möta chauvinism och nationalism som bourgeoisien sprider genom sportevenemang, Sverigedemokrater eller på 1000 andra sätt. Man blir glad när man läser läser "Fred mellan folk, krig mellan klasser" skrivet på någon vägg för det är en helt riktig kommunistisk hållning. Problemet är att situationen i dagens läge kräver rätt mycket förklaring av parollen. "Fred mellan folk, kamp mellan klasser" är kanske en bättre paroll som är lika slagkraftig och passar för kampen mot de moderna fascisternas kulturkampsidéer och kampen mot imperialisternas aggressionskrig.

Alltså, våra klassbröder och systrar har slaktas och fortsätter slaktas i miljoner i aggressionskrigen mot Afghanistan, Irak och Libyen! Det är vår plikt att i den proletära internationalismens namn stödja existande och utveckla egna anti-imperialistiska initiativ. Det blir ingen fred i en imperialistisk värld, vi är de enda som kämpar för freden.

 Söderhamnaren

Vänster och höger

Jag har länge tänkt på hur missvisande det är att dela in folk utefter deras ställning i klasskampen i höger och vänster. Hela idén om höger och vänster för tankarna till en evolutionär glidning mellan två poler på samma skala. Detta sätt att se på verkligheten är alltigenom antidialektisk. Samhället består av två oförsonliga klasser, proletariat och bourgeoisie, vilka förutsätter varandra men som aldig kan förenas. De måste gå mot en gemensam undergång. Jag är medveten om att skalan har ärvts från borgarklassens revolutionära period och att kommunister har använt begreppen för att beteckna olika företeelser i klasskampen, men på det hela taget känns indelningen inte bara otillräcklig utan också direkt ovetenskaplig. Jag brukar lösa problemet med att kalla denna heterogena samling för den ”så kallade vänstern”, men även detta känns otillräckligt. Speciellt då vissa tar illa upp och tror att jag ifrågasätter om de eller deras sammanslutning är vänster på riktigt. Ge gärna feedback i kommentatorfältet på vad ni anser om mitt dilemma och gärna förslag på lösningar.

Roger

Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Angående hur polisen agerar i olika fall och vad olika skikt ur klassen har för uppfattning om snuten så har jag en helt annan bild än vad Söderhamnaren har. Hur ofta stormar inte tunnelbanepolisen tillsammans med en armé av ordningsvakter tunnelbanevagnarna i en s.k. trygghetskontroll som bara har till syfte att sätta skräck i folk? Hur många blir inte stoppade utan anledning på väg hem från krogen?. Hur många har inte sett batongerna trumma under hockey- och fotbollsmatcher (nej, jag anser inte att det bara är det understa skiktet av arbetarna som går på fotboll)?. Hur många ungdomar från villaförorter blir jagade att vettvilliga poliser när de kör moppe eller åker skateboard. Hur många blir inte utsatta för brott utan att polisen bryr sig det minsta. Listan kan göras lång på anledningar till att jag tror att det är ganska stora grupper som inte är odelat positiva till polisen. Enligt Brottförebyggande rådets trygghetsundersökning 2011 är det 55% av befolkningen som helhet som har stort eller ganska stort förtroende för polisen, vilket tyder på att det är långt mindre än hälften av arbetarnas lägre och mellersta skikt som delar en sådan uppfattning. Dessutom är stödet mycket högre på landet än i storstäderna. Men detta är inte de centrala punkterna i min oenighet med Söderhamnarens inlägg.

Söderhamnaren börjar sitt inlägg med att hänvisa till polisens roll som upprätthållare av borgarklassens välde, men hävdar sedan att det kan man lämna därhän eftersom man med enkelhet kommer till den slutsatsen om man läst Kommunistiska Manifestet. Nej, skulle jag vilja hävda, just den sanningen kan vi aldrig lämna därhän. Just dess roll som försvarare av den rådande ordningen är polisens väsen och den rollen fullgör de även när de hjälper gamla tanter över gatan eller gör någon av de saker som Söderhamnaren definierar som bra. Bra för en revolutionär är det som är bra för revolutionen, det finns inget abstrakt allmänt bra. Bra för en kommunist är det som tjänar kommunismen. För att kunna göra revolution måste proletariatet härdas i kamp mot just polisen (och i ett senare skede mot militären). Polisen är inte bara några hantlangare till den imperialistiska bourgeoisien utan just deras våldsapparat, dess stats ryggrad, vilken måste knäckas. Seger i revolutionen innebär seger över denna våldsapparat för kapitalisterna lär inte själva åka runt med pansarbilar och gevär.

Att kommunisterna inte hemlighåller sina avsikter är ett grundläggande drag som skiljer oss från opportunisterna. Vi vill inte enas med människor för enhetes skull, vi vill ena oss på revolutionens grund. Därför spelar det ingen roll om vissa delar av arbetarklassen hyser ett visst förtroende för polisen, vi måste fostra dem om nödvändigheten att kämpa mot polisen. Detta kommer ofrånkomligen framförallt att ske genom utvecklandet av kampen, men det finns ingen anledning att hymla med vad vi anser om polisen. För att åskådliggöra denna skiljelinje mellan enhet på klasskampens grund och en opportunistisk enhet så lånar jag ett citat från Set Persson:

”Vår enhetspolitik måste bestå i, att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna, hur liten den bit av vägen än är, som de genom sina egna erfarenheter om det egna partiets oriktiga politik eller genom vår upplysning och agitation blivit beredda att vandra vid vår sida. Men vår enhetspolitik får inte innebära att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna i den mån de vandrar på en oriktig väg endast för att inställsamt visa, att vi vill vara deras vänner. Ty detta kan inte leda de socialdemokratiska arbetarna in på rätt väg, men väl för oss själva ner i opportunismens träsk. Kampen mot socialdemokratismen och dess företrädare måste föras ständigt och oförsonligt i sak, fastän givetvis i kamratlig ton vid diskussionerna med de socialdemokratiska arbetarna.”

Självklart kan man inte föra propaganda på samma sätt bland alla klasser och skikt, men det är en fråga om form inte om innehållet i propagandan. Vi vill att varenda arbete ska hata polisen för den roll de spelar i klasskampen. Från inställningen om polisen som snutjävlar som trakasserar folk till idén om en god kår med några ruttna äpplen, så måste revolutionärerna i varje fall tålmodigt fostra arbetarna i hur polisens beteende är knutet till dess roll i samhället. Vi kan aldrig härda klassen för revolution genom att anpassa innehållet i vår propaganda och agitation till de politiskt mest efterblivna skikten – även om dessa utgör den överväldigande majoriteten av arbetarna.

Roger

Om kommunisternas inställning till polisen

För alla kommunister är polisen en del av borgarstatens ryggrad, dess väpnade styrkor. Polisens verksamhet syftar ytterst och främst till att försvara den rådande ordningen och därmed privategendomen. Dessa enkla sanningar snappar vem som helst upp som har läst Kommunistiska Manifestet och tagit det på allvar så det kan man väl lämna därhän.

En fråga som hänger samman med frågan ovan är om det är lämpligt att odla polishat?

Varje person som under långa perioder i sitt liv har ont pengar kommer förr eller senare komma i "klammeri med rättvisan" och drabbas av böter eller liknande. Om man är deprimerad, utblottad och missnöjd med samhället kan det hända att man slår någon på käften eller kör lite tokigt med någons annans eller sin egen bil (ja det är förkastligt men det är en annan fråga). Då kommer genast polisen och gör det hela ännu värre genom att se till att man får böter som salt i såren. Jag har själv under hela mitt liv haft ont om pengar och de böter jag har fått har gångat mitt polishat med 10. Men efter en period går det över och man är bara allmänt arg över deras arrogans och minnena som svider. Om man skall våga sig på att prata om samhället så kan man förmoda att de flesta trasproletärer hatar polisen, dessutom hatar nog stora delar av de lägre skikten av proletariatet polisen. De flesta inom dessa grupper har förmodligen stött på polisen på någon fotbollsmatch eller så har man själv, någon anhörig eller bekant fått smaka på arrogans och batong. I dessa grupper finns det inget större motstånd mot att odla polishat men hur är det till med andra delar av samhället?

Många proletärer som jag själv, som sköter sitt jobb och åker tunnelbana fram och tillbaka mellan jobbet och hemmet längs samma spår varje dag, har normalt sett ingen kontakt med polisen. Man äter sin gröt och åker på sin semester och om man kontaktar polisen kan de faktiskt vara till hjälp. Om någon ligger utslagen på gatan eller försöker bryta sig in i bilar på parkeringen är det skönt att man kan ringa till någon som säger att de skall ta en titt på det. Ibland kan de göra stor nytta och räddar någon från att bli ihjälslagen av en eller annan svartsjuk dåre. Ja visst gör polisen bra saker. Det absurt och löjligt att inte säga det. Det krympande men fortfarande stora mellanskiktet av proletärer som jag själv tillhör är kanske skeptiska men hatar inte polisen och de tycker det är helt sjukt att spy hat över dem. Överskiktet av proletariatet och småbourgeoisien, halvproletariatet behöver vi kanske inte nämna eftersom kommunisterna inte främst bör rikta sig till dem. 

Vi kommunister vet att det behövs folk som håller ordning så länge det finns klasser i samhället. Det självklara, som de allra flesta i Sverige är helt främmande för, är att proletariatet självt organiserar en milis i sina egna bostadsområden. För att de skall bli någon grundläggande förändring i det här landet måste proletaritet bit för bit krossa den den borgerliga statsapparaten och bygga upp arbetarkommuner som organiserar sin egen milis som håller ordning. Milisen som måste bestå av personer som är utsedda av arbetarkommunen och känner folket i området och direkt ansvariga inför dem. Är det någon som kan se fördelarna med detta?

Avslutningsvis. Huvudanledningen till att vi inte i propagandan eller agitationen bör sprida polishat är att vi i dagsläget framstår som oseriösa inför stora delar av proletariatet. Tendensen blir gärna att man kastar skit på marionetterna och att man glömmer vem som tvingar dem att dansa. Man måste känna av stämningsläget hos klassen. Självklart skall man fördöma dem och avslöja och förklara deras roll men om man använder ett trasproletärt språkbruk, "snuten" hit och dit, öser ut agg kommer alltför många ta oss för oseriösa. Syftet med att vara försiktig med detta är inte att vi skall sprida illusioner om polisen utan tvärt om att dra allt fler med oss för att krossa borgarstaten. 

Söderhamnaren