Kritiken av Carlssons artikel syftar till att bygga upp den kommunistiska rörelsen

Föregående inlägg har retat upp många inom Kommunistiska Partiet och kritiken mot innehållet i Anders Carlssons artikel uppfattas som en mängd "plattityder". Ilskan är förståelig, Kommunistiska Partiet är det parti som många går med i som det parti som verkar mest radikalt och som tar ställning mot de imperialistiska krigen. Intrycket som inlägget kan ge att det är lätt att sitta och peka finger åt andra och inte göra något själv. Samtidigt är det helt avgörande att vi som vill kämpa för ett kommunistiskt samhälle diskuterar frågan om vilka problem som finns bland oss. Det är alls ingen hjälp att hålla tyst när allt fler låter sig invaggas i vad som i praktiken är en frasradikal version av socialdemokratin. Anledningen till att Kommunistiska Partiets föregångare KFML bildades en gång var just att kommunisterna hade tröttnat på att VPK blivit allt mer reformistiskt och givit upp kampen både för dagskraven och revolutionen. Nu precis som då kommer många som är revolutionärt sinnade ha mycket svårt att slita sig från gemenskapen och vad man har kämpat för att bygga upp under årtionden.

Reformerna leder inte till revolution

Anders Carlsson menar att reformerna leder till revolution, alltså till ett socialistisk samhälle. Är det sant? Var har det hänt? I vilket land då? Är det inte vad socialdemokratin och andra reformister har sagt under hela 1900-talet? I själva verket är revolutionen en våldsam omstörtning av hela det hitillsvarande samhället, precis som Marx och Engels skrev i manifestet och som pariskommunen, oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen har visat. Men är inte revolutionen väldigt avlägsen? Vi menar att det inte är det och att förutsättningarna för revolutionen, tvärtemot vad Carlsson hävdar, blir allt bättre. Fattigdomen och missförhållandena som skapar viljan till revolutionen och misären och förtrycket i Sverige har blivit allt hårdare de senaste 30 åren. När stora polisstyrkor kämpar mot vad de själva kallar "gerillaförband" som de gjorde hela natten till igår i arbetarklassförorten Tensta så är det inte för att förutsättningarna för en revolution har blivit sämre i Sverige.

Vi har revolutionärerna att tacka för välfärden

Dessutom har det blivit allt tydligare att det är revolutionärerna som vi har att tacka för hela välfärden. Nu när "hotet från socialismen" är borta i kapitalisternas tankevärld finns det inget som stoppar dem från att ta ifrån oss alla våra rättigheter. Vi har de som dog för de socialistiska revolutionerna i Ryssland och Kina etc att tacka för de eftergifter kapitalisterna gjorde i Sverige och i många andra länder. Idag finns det än större anledning än någonsin att lyfta fram kampen för revolutionen. Dessutom är det uppenart att alla de band som ett reformistiskt parti har till borgarstaten och det kapitalistiska samhället i allmänhet gör det helt odugligt att ta itu ens med arbetarklassens närliggande krav. Om man tar emot pengar från borgarstaten, bygger upp ett valparti, predikar helt ogrundad pessimism och legalism så blir partiet helt odugligt att strida ens för våra löner, arbetstider, mot krigen, för sjukvården etc. Vi pressar inte kapitalisterna tillbaka genom att respektera de borgerliga lagarna utan genom att bryta mot dem och sätta skräck i hela borgerligheten. Vi måste vara det spöke Marx talade om, inte en grå svans till socialdemokratin.

Arbetarkommunen och revolutionens väg

Anledningen till att vi har valt att döpa denna blogg till Arbetarkommunen handlar om att vi menar, precis som marxisterna alltid har hävdat, att det borgerliga statsmaskineriet måste förstöras och ersättas med arbetarklassen egna institutioner. Själva anledningen till att den revolutionära socialdemokratin och senare också kommunisterna kallade sina lokala partiorganisationer för arbetarkommuner, eller kommunistiska arbetarkommuner var att man såg dem som ett embryo till arbetarstaten. Det är i den andan vi lyfter den fråga igen. Den gamla borgarstaten duger inte längre, vi har inget att hämta där, under skatter vi dignar ner och valen handlar om att vi skall välja vilka av kapitalisternas representanter som skall förtrycka och förakta oss. Vi behöver inte deras stat, vi behöver arbetarkommuner som tar över den borgeliga statens funktioner och som väljs fram underifrån och vars representanter när som helst kan avsättas. Men för att vi skall röra oss i den riktningen måste vi våga bryta gamla vänskapsband och ta strid mot socialdemokratismen och kämpa för att revolutionära ståndpunkter åter skall dominera inom arbetarrörelsen.

Broder Berg

Anders Carlsson talar

Jag satt och bläddrade i en några veckor gammal proletären och hittade ett långt tal av Anders Carlsson från KP:s partibyggarkonferens. Jag blev faktiskt lite förvånad. Jag blev inte så förvånad över hur långt ifrån Lenins syn på klasskampen och revolutionen som denne man står, utan framförallt att han kommer undan med det bland hundratals människor som kallar sig revolutionärer och leninister.

Anders Carlsson

Hela talet är ett satans gnäll på hur svårt allt är nu, hur man inte kan göra annat än att sitta och idissla i väntan på en vändning i klasskampen, hur man behöver vända sig inåt för att bygga organisationen för den stora dag då allting magiskt ska vända. Jag delar inte överhuvudtaget herr Carlssons analys om att reaktionen är huvudtendensen i världen idag, men det är en fråga för ett annat inlägg. Det som jag vill ta upp är hans totalt oleninisktiska syn på en revolutionär rörelses uppgifter i förhållande till revolutionen, även i perioder av minskad aktivitet i de spontana kamperna.

Lenin nöjde sig aldrig med att sätta tilltro till den spontana utvecklingen av klasskampen, han framhöll ständigt att ingen seriös rörelse kan sätta sin tilltro till något sådant och att revolutionärernas agerande faktiskt är en av faktorierna som bestämmer revolutionens utveckling. Lenin skulle aldrig accepterat sådana plattityder som Carlsson kör med när han repeterar samma sak som hela den opportunistiska vänstern säger: ”Marxismen har aldrig någonsin ställt reform och revolution i motsättning till varandra”. Det må vara sant, men varför pratar ni bara om reformer då? För att tala med Lenin: ”De däremot, som för massorna propagerar sin banala, intellektuella bundistisk-trotskistiska skepticism: ”om det blir revolution eller inte, vet man inte, men på 'dagordningen' – står reformer” – demoraliserar redan nu massorna och predikar liberala utopier för dem” . För Anders Carlsson skulle Lenin varit en provokatör, en anarkist, en våldsromantiker och blanquist. Dessutom, vilka reformer? tjänar helt plötsligt alla reformer revolutionen?, hur ska man mobilisera arbetarmassorna i kamp för dem?, hur ska kampen för dessa fostra klassen i kamp mot den borgerliga statsmakten? Carlsson svara med mantrat ”det finns ingen motsättning...”.

Vad tycker herr Carlsson om denna tro? Det måste vara en produkt av blanquister och provokatörer, eller?

Politiskt så flörtar Carlsson med den trotskistiska traditionen när han återlanserar Övergångsprogrammet genom att säga att reformkrav helt plötsligt ska slå över till att bli revolutionära. Nu är det inte bara så längre att det inte finns någon motsättning mellan reformer och revolution, nu är det samma sak enligt Carlsson. Ekonomisk kamp är samma som politisk kamp för makten, det är ren ekonomism. Herr Carlsson bör nog läsa Rosa Luxemburgs 'Sociala reformer eller revolution?' igen och sluta försöka tillskriva henne idéer som hon inte delar. Vi väntar med spänning på att Anders Carlsson publicerar 'Sociala reformer är revolution!' Antagligen skulle den bli lika slingrande som när han inte tyckte att 'Staten och revolutionen' var tillräckligt sossig och skrev 'Staten och demokratin'.

Roger