Om självkritik

Den större delen av den s.k. politiska vänstern saknar helt och hållet en självkritisk attityd, det gäller både partier, andra organisationer, nätverk och enskilda personer. Därför tycker jag att citatet av Lenin nedan är värt att studera:

"Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet - det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna"

Istället för detta förhållningssätt så intar man en uppblåst, arrogant och självförhärligande attityd till sina egna brister. Istället för att söka de interna orsakerna till sina brister och fel, försöker man skylla på yttre omständigheter. I de fall man mot förmodan anser att man gjort något fel så vill man bara dra ett streck över det: nu har vi ändrat det, varför tjafsa. Att avslöja orsakerna, som Lenin talar om, eller analysera situationen som framkallat felen, gör man oftast inte alls. Om en organisation t.ex. ger ut flygblad under titeln "Stoppa arbetskraftsinvandringen" så appellerar man till samma imperialistiska chauvinism som SD gör. Det finns bakomliggande ideologisk-politiska orsaker till att man ger ut ett sådant flygblad, inte nödvändigtvis rasistiska, men klart opportunistiska.

Att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet kan man bara göra utifrån att man först erkänner felet och sedan analyserar orsakerna. Det är endast på detta sätt man kan rätta ett fel och inte göra om "misstag" i samma kategori igen och igen.

Kan det då finnas för mycket kritik och självkritik, ja om den handlar om skitsaker och inte de viktiga politiska och organisatoriska frågorna som vi revolutionärer står inför. Då tar den istället bort fokus från det viktiga. Vi låter Mao Tse-tung förklara:

"En annan sak, som bör nämnas i samband med kritiken inom partiet, är att en del kam­rater, då de anför kritik, förbiser de stora frå­gorna och begränsar sin uppmärksamhet till småsaker. De förstår inte, att kritikens främs­ta uppgift är att påpeka politiska och organi­satoriska misstag. Vad personliga brister be­träffar, finns det, så vitt de inte har med po­litiska och organisatoriska misstag att göra, inget behov av att vara allt för kritisk, ty då kommer vederbörande kamrater inte att veta vad de ska ta sig till. Dessutom är det, om det slagets kritik utvecklar sig, stor fara för att partimedlemmarna kommer att helt kon­centrera sig på småfel och att alla kommer att bli försagda och överdrivet försiktiga och glömma partiets politiska uppgift."

Detta är väldigt tydligt inom den s.k. autonoma vänstern, där man kan lägga infernaliskt mycket tid på personliga fel och brister (oftast inte direkt inför de berörda personerna heller), medan man inte lägger två fingrar i kors för att analysera de politiska och organisatoriska bristerna i de på grundval av dogmer uppbyggda nätverken. Man kan ju lägga år och dagar på att hitta fel och brister hos alla kamrater, men vi kommer inte att kunna skapa helt kommunistiska människor så länge imperialismen och världsreaktionen består. Men utifrån politiska och organisatoriska fel måste vi försöka "avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet".

Roger

Hur man blir socialdemokratins knähundar...

Den nuvarande führern för SAP.

 
Jag hoppas alla tar varning av vad som hänt med brevbärarnas kamp. Från att ha varit ett kollektiv som tog kamp mot sina arbetsgivare och där det fanns alla chanser att radikalisera kampen ytterligare, sprida den till andra postkontor och sammansvetsa gruppen, har man nu helt ändrat karaktär på kampen. Det har slutat att vara en arbetarkamp som tjänar klassen i stort och istället blivit en stödtrupp åt socialdemokratin och fackföreningsbyråkratin.

Istället för att nöja sig med det långsamma och tröttande arbetet att mobilisera arbetarna på golvet, för att så småningom kunna resa dem i mer hård kamp, har de ledande inriktat sig på att få sin lokala SECO-klubb att skriva på ett upprop (självklart författat så att de ska kunna anta det) som sedan skrivits på av ytterligare klubbar. Nu mobiliserar SECO för demonstrationen på lördag, även om de ”radikala krafter” som från början ledde kampen får göra lejonparten, och nu ska det komma riksdagspolitiker från sossarna för att tala. Kollektivets kamp har ändrat karaktär, istället för radikala arbetare som i huvudsak demonstrerade mot LO, så kommer hela tillställningen bli som ett socialdemokratiskt valmöte med LO-stöd.

Det värsta är att vissa av ”revolutionärerna” ser det som en seger.

Den gamla revisionismen har inga problem med radikala krafter, de vet hur man suger upp dem, utnyttjar dem, isolerar dem eller passiviserar dem. Den största anledningen till att denna riktining får någon livsluft är att den har dessa radikala krafter som kan dra arbetarna med sig. Att kämpa för revolution i det här landet innebär att man måste vara beredd att i huvudsak bekämpa socialdemokratismen, speciellt dess olika ”vänster”-krafter. Endast en konsekvent revolutionär linje, som bygger på att utveckla massornas egen kamp och som siktar mot revolution kan göra skillnad.

Roger

Vad för parti behöver proletariatet?

Ryska socialdemokrater, med Lenin i mitten, i slutet av 1800-talet.

 

Proletariatet behöver sitt parti, men detta parti kan inte vara uppbyggt efter de borgerliga kriterierna för hur ett parti ska se ut, inte heller kan det ta efter det s.k. föreningssveriges gamla trötta organisationsstruktur. Vi måste ha ett parti som står på en fast ideologisk-politisk grund, men som med initiativ och flexibilitet i taktiken kan leda den proletära kampen för makten. För detta krävs en organisation som kan vara en verklig kampmaskin. Därför publicerar vi här två dokument av Lenin som belyser olika delar av bolsjevikpartiets formering.

Det första dokumentet tillkommer i en tid då man håller på att övervinna det gamla cirkelväsendet och börjar ta stegen mot att skapa den krigsmaskin som senare i praktiken visade sig förmögen att inte bara överleva 1905 (och efterkommande reaktionsår) utan tillslut även ledde proletariatet till seger i oktober 1917. Bara förhärdade opportunister eller dogmatiker kan förbise vikten av att studera dessa erfarenheter och försöka att dra lärdom av dem. Viktiga frågor i detta dokument är frågorna om centralisering och decentralisering, rapportering och ledning. Bl.a. framlägger Lenin i dokumentet: "en ytterst viktig princip om hela partiorganisationen och partiverksamheten: om det med avseende på hela rörelsens ideella och praktiska ledning eller proletariatets revolutionära kamp kräves största möjliga centralisation, så kräves däremot med avseende på particentralens (och följaktligen hela partiets) information om rörelsen och med avseende på ansvarigheten inför partiet största möjliga decentralisation. Rörelsen måste ledas av minsta möjliga antal enhetliga grupper av beprövade och erfarna yrkesrevolutionärer. Deltaga i rörelsen bör däremot största möjliga antal möjligast olikartade grupper ur de mest skilda proletära lager (och ur andra samhällsgrupper)." Här börjar man bygga ett parti av ny typ.

Läs hela dokumentet på länken nedan:

Om organisationen (brev till en kamrat)

En av bolsjevikernas kampavdelningar 1917

Det andra dokumentet är publicerad 10 år senare under en period som kännetecknas av baksmällan efter revolutionsnederlaget 1905 och en stenhård kamp från Lenins sida för att försvara partiets existens såsom ett parti av ny typ. Den fientliga riktningen, likvidatorerna, ville lägga ner det gamla partiet och bygga ett öppet arbetarparti, som en konsekvens av att man hade gett upp förhoppningarna om revolution. Lenin däremot framhåller att: "det Socialdemokratiska partiet har ett annat synsätt. Huvudslutsatsen som kan dras från vår bedömning – partiets bedömning – av situationen är att revolutionen är nödvändig och i antågande. Även om formerna för utvecklingen som leder till revolutionen har förändrats så återstår den gamla revolutionsuppgiften . Följaktligen slutsatsen: organisationsformerna måste förändras, ”cellernas” form måste bli mer flexibel, deras utvidgning kommer ofta att ske genom utvidgningen, inte av cellerna själva, utan av deras lagliga ”periferi”, etc. Allt detta har lagts fram otaliga gånger i partiresolutioner". Vidare bekräftar dokumentet den organisationsprincip som varit vägledande för det parti som klarade att göra revolution 5 år senare, d.v.s.: "Partiet består av klandestina socialdemokratiska celler, vilka för sig måste etablera ”stödjepunkter för arbetet bland massorna” i form av ett så brett och förgrenat nätverk av olika öppna arbetarföreningar som möjligt". Det är oss veterligen första gången dokumentet publiceras på svenska och vår översättning kan innehålla en del brister, men vi anser att det är ett alldeles för viktigt dokument för att inte publiceras. 

Hela dokumentet finns på länken nedan:

Det klandestina partiet och det öppna arbetet

De flesta revolutionärer i Sverige har historiskt varit mer intresserade av att studera olika resolutioner från Kommunistiska Internationalen angående partibygget än att studera de partier som verkligen har lett en revolution till seger. Det klandestina partiet som utvecklar öppet arbete har en klar innebörd, medan det parti som förordas i de 21 teserna för inträdet i Kommunistiska Internationalen, d.v.s.som förenar klandestint med öppet arbete, ofttast i praktiken ledde till att man som komplement till det öppna partiet, i bästa fall, byggde vissa klandestina organisationer. Hoppas ni finner dokumenten av intresse. Proletariatet behöver sitt parti, ett parti av ny typ.

Roger

Väggtidningar

Som uppföljning till intervjun med en terminalarbetare publicerar vi här två väggtidningar som arbetarna på terminalen satt upp på sin arbetsplats. Ett roligt och bra initiativ tycker vi. Nästan varje arbetsplats har anslagstavlor, samla dina missnöjda arbetskamrater och skriv ner vad ni tycker om chefer, företaget, kapitalismen, facket eller revolutionen. Kanske kan det vara första steget mot att enas i kamp, eller att föra upp diskussioner på dagordningen i kafferummet.

Nästa gång vill vi gärna ha foton, mobilkamerakvalitet duger gott.

Här kan ni läsa väggtidningarna

1 maj 2012: till Set Perssons minne

Åtta på morgonen den 1 maj samlades ett dussin revolutionärer för att hylla minnet av en kommunistisk kämpe, den mest framstående i kampen mot den gryende revisionismen i SKP i slutet av 40-talet och början av 50-talet. På mötet hölls ett kortare tal och en skål utbringades för kamp i Set Perssons anda innan deltagarna rusade vidare till andra aktiviteter under dagen

En kortare minnesskrift delades ut till de närvarande som ni finner här.

För en längre version läs gärna MLK:s skrift från början av 70-talet här.

Nästa år hoppas vi att vi blir fler och att alla morgontrötta kamrater tar sig i kragen, det är trots allt bara 1 maj en gång om året. Så nästa år samlas vi 08:00 utanför Skogskyrkogårdens tunnelbanestation (de som vill kommer att hinna in till Slussen för manifestationen för de spanienfrivilliga vid La Mano.)

Terminalaren

Vi har fått ännu en intervju skickad till oss, denna gång gjord med en terminalarbetare. Intervjun var så lång att vi valt att lägga upp den här som PDF.