Regeringssystemet i vissa länder

Har ni tänkt på varför vissa länder endast har ett enpartisystem? Alla de länder som är utanför den nordamerikanska intressesfären har ett enpartisystem (utom Ryssland, några fler?). Varför? Jag tror att man kan våga påstå att det har att göra med att bourgeoisien i dessa länder har insett att det är enda möjligheten att behålla makten. Om de öppnar upp för fler partier, hur lång tid tror ni det kommer att ta innan det uppstår ett "väst-vänligt"-parti som kommer att agera som brohuvud för de nordamerikanska imperialisterna och driva fram ett regimskifte?

Broder Berg

Hälsosam skepsis

Det finns mängder av olika anledningar till att försjunka i opportunism och reformism. Hela det borgerliga samhället ger revolutionären anledningar till att sluta att vara revolutionär. Om du håller fast vid marxismens grundläggande principer, försvarar dem och tillämpar dem, så har du personligen i stort sett ingenting att vinna på det; om du är akademiker kan hela din möjlighet till försörjning hotas; om du har en ”osäker” anställning riskerar du att förlora jobbet direkt; den absoluta majoriteten av småborgerliga intellektuella kommer tycka du är en extremist; många arbetare kommer tycka du är en drömmare; du kan riskera att åka i fängelse eller få böter för diverse brott mot borgarstatens lagar, liksom för anstiftan eller förberedelse till dessa brott; du kommer att sabba den mjäkiga samförståndsandan i olika sociala sammanhang; och allehanda opportunister kommer att behandla dig som en fiende.

Om man däremot väljer opportunismens väg kan du komma in i värmen; de småborgerliga intellektuella står med dörren öppen; du får acceptans från respektabla människor och känner dig själv respektabel. Du kan tala vitt och brett på jobbet om ditt sociala engagemang för det ena eller andra socialreformatoriska projektet och går snabbt från att vara paria till att bli en eldsjäl. Faktum är att din eld håller på att slockna och värmen du känner kommer från sumpgaserna i träsket du håller på att sugas ner i.

Jag är övertygad om att denna utveckling inte bara kan drabba enskilda kamrater utan också kan drabba organisationer. När den tidiga socialdemokratin här i landet började vinna respekt hos liberalerna gjorde man allt man kunde för att behålla och utvidga den respekten till allt bredare borgerliga grupper. Från att inte ens hyra lokaler blev man inbjuden att sitta i konstitutionsutskott och regeringar. I slutet av 30-talet var kommunisterna sedda som pestsmittade av hela det respektabla Sverige, men med Sovjetunionens segrar över fascismen, liksom att kommunisterna varit ledande i alla antifascistiska kamper i Europa, blev man plötsligt firade hjältar. Det dröjde inte länge innan kommunisterna accepterade socialdemokratins efterkrigstidsprogram och ansträngde sig till det yttersta för att visa sig respektabla, fredliga och demokratiska.

Det är ingen mystisk konspiration som får folk att bli opportunister och reformister, det är en på alla sätt lättare väg och på många sätt en naturlig väg om man inte håller principiellt fast vid den revolutionära kursen. Det är också en väg som i vissa stunder kan ses som framkomlig, men vägen har historiskt bara lett till en återvändsgränd och kan heller inte leda någon annanstans. Eftersom opportunismens dragningskraft är så stor bör man förhålla sig hälsosamt skeptisk till alla teorier som predikar en begränsad kamp och varje kamp som inte direkt syftar till att bygga de vapen vi behöver för att göra revolution. Självklart måste vi alltid vara kritiska vad det gäller teori, men när det är teorier som uppenbart siktar mot och passar för den personliga bekvämligheten och viljan till acceptans bör vår grundinställning vara skepsis. Jag har hört mängder av dessa förklaringsmodeller, alltifrån 'att arbetarna är så tillbakatryckta nu att de inte kan kämpa politiskt förrän vi kämpat oss upp till de ekonomiska fördelar vi hade på 70-talet' till att det 'viktiga är att skapa bokcaféer och fixa lokaler så att folk kan mötas' till att 'tredje världen måste göra revolution först och fram tills dess ska vi bara bygga så stora organisationer som möjligt'. Det är okej att säga: ”jag tycker att det borde finnas ett revolutionärt parti i det här landet som står i spetsen för uppbyggandet av arbetarklassens revolutionära institutioner för att ersätta den härskande klassens, dessa institutioner måste etableras och försvaras med våld för att slutligen ta makten över hela samhället, men jag vet inte om jag pallar vara med på det racet.”, men det är aldrig okej att att argumentera och teoretisera utifrån vad som passar en själv. Det enda vi revolutionärer har är sanningen, d.v.s. den vetenskapliga socialismen; visionen om ett klasslöst samhälle; en principfast vilja; och förhoppningsvis kamrater som kritiserar oss om vi själva börjar försöka söka acceptans från det samhälle vi vill störta. Vill någon ogilla oss för att vi är revolutionärer så får de göra det, kanske kan vi vinna dem i framtiden.

Roger

Intervju med vårdarbetare

Vi fick en intervju skickat till oss, av en arbetare som intervjuar en annan arbetare. Vi tycker det var ett jättebra initiativ och uppmanar andra att göra samma sak och skicka in intervjumaterialet till arbetarkommunen@gmail.com, så kommer vi att publicera det. Själva vår verklighetsuppfattning är förvrängd av den kapitalistiska världen och många arbetare tror att de nästintill är ensamma om sin situation. I den fiktiva värld som presenteras för oss i tidningar och tv är alla entreprenörer, skådisar, it-gurus, företagsledare eller andra ”lyckade”; vi arbetare finns knappt. Att vara arbetare framställs som ett resultat av karaktärssvaghet och misslyckande hos den enskilda arbetaren. Sanningen är att det är vi som håller alla hjul snurrande; att vi skapar allt värde; att alla dessa ”lyckade” bara parasiterar på de värden vi skapar; och att vi är majoriteten. Så här kommer en första intervju:

Vården: "Alla kvinnor och män är rädda för att göra politiskt arbete"

Intervju med Ulrika som arbetar som vårdbiträde i Botkyrka med omnejd. Ulrika är 29 år och timmis och har de senaste åren arbetat på sammanlagt 7 olika äldreboenden.

A: Finns det någon skillnad mellan företagen i Vårdbranschen?

U: Ja Carema är den värsta men alla Caremas ställen är inte lika dåliga. Aleris är bättre men det kanske beror på den lokala ledningen. Aleris försöker luras med timmar men de sparar inte lika mycket på material. När man skall sluta t.ex. klockan 15 enligt schemat säger de plötsligt att man måste sluta klockan 14 för att de måste spara. Det är rätt irriterande om man har långt att åka till jobbet om de plötsligt "tar bort" timmar. Det finns de som säger att det var bättre när kommunen hade verksamheten. På Aleris delar de bara ut ett par byxor så man har inget ombyte. Vad skall man göra om någon spyr eller bajsar på dem. När skall man tvätta dem? När man lämnar dem på tvätt är det alltid någon som tar dem eftersom jag inte har något skåp eftersom jag är timmis. På alla företag sparar de in på gummihandskar. Det drabbar både boende och arbetare. Man sprider sjukdomar bland de boende och tar även hem sjukdomar till sin egen familj.

A: På vilka sätt drabbar sparandet de gamla?

U: Framför allt drabbas de genom att de inte har så mycket tid med personalen. Personalen stressar mycket för att hinna.

A: Hur är det att vara timmis?

U: Det värsta är man inte har någon säkerhet. Man vet inte hur man skall betala räkningarna. Man kan inte göra någon ekonomisk planering. Jag skulle inte kalla det stress, det är mer en oroskänsla. Man pratar inte så mycket med de andra om att man är timmis. Man gör sitt jobb och går hem. Att jag är timmis gör inte att jag är så rädd för att säga vad jag tycker men det beror på att jag jobbar på flera olika ställen.

A: Vilka är det viktigaste problemen för vårdbiträden och undersköterskor?

U: Jag tror det enligt följande viktordning:

1. Anställningstrygghet

2. Lön

3. Arbetsmiljön.

A: Hur ser du på att göra politiskt arbete på din arbetsplats?

U: Om de ser mitt ansikte i politiska sammanhang och ser mig som en bråkstake så kommer jag aldrig att få några timmar mer. Alla kvinnor och män är rädda för att göra politiskt arbete. Jag har aldrig sett någon facklig aktivitet från kommunal eller något annat fack på någon arbetsplats. Men det kanske beror på mig. Jag tror inte folk känner att de har tid för fackligt arbete.

A: Vad skulle du tycka om någon satte upp en affisch med krav som rätt till fast anställning m.m.?

U: Jag tycker att det skulle vara bra men folk skulle inte vilja bli sammankopplade med de som har satt upp affischen.

Vi som snackar om revolution...

• är övertygade om att marxismen är vetenskaplig och sann. Vi tycker inte att det internationella proletariatets erfarenheter är oväsentliga och kan avfärdas som gamla texter. 
• tror inte att man kan skapa en revolutionär rörelse utan revolutionär teori.
• anser att vår teori grundar sig i praktik och att den teorin är värd att studera för att inte göra om samma misstag. Att ha ett vetenskapligt förhållningssätt innebär att inte vara uppblåst och tro att varje revolutionär bara ur empiri och snille ska komma till bättre slutsatser än de som getts av miljoner och åter miljoner kommunister i revolutionär kamp. Hade fysiker haft den självgoda inställningen skulle varenda en ropa: Eureka, jag har upptäckt tyngdlagen!
• tycker att det är bättre att praktisera Lenins lärdomar än att återanvända Kautsky.
• tycker att det är ett hån att stympa marxismen på de delar som är svåra för det borgerliga medvetandet att svälja, tvärtom så blir vår uppgift att framhäva de sidorna.
• "...försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution."
• är inte intresserade av att upprätthålla slavarnas existens som slavar under drägligare former, vi vill befria slavarna.
• är inte den typ av elitister som bara vill att massorna "ska få förtroende" för de proletära organisationerna medan de redan upplysta har en hemlig revolutionär agenda. Vi vill formera arbetarklassen för dess egen befrielse i en socialistisk revolution och i etablerandet av proletariatets diktatur; vi tror inte att vi själva är sådana upphöjda undantag att bara vi kan ta till oss den ståndpunkten.
• sätter inte upp något motsatsförhållande mellan kampen för dagskrav och kampen för den väpnade revolutionen.
• anser att om det bara är en mycket liten grupp som är för revolutionärt våld så föreligger det ännu större anledningar att propagera hur våldet har spelat en högst progressiv roll i historien; hur enligt Marx "Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt."
• är fruktansvärt trötta på alla som propagerar att vi i väntan på revolutionen ska vara reformister och/eller ekonomister. Om vi delat den uppfattningen kunde vi varit medlemmar i r-arna, SKP eller någon trottegrupp (eller posttrottegrupp). Vi är så enfaldiga att vi tror att man måste bygga revolutionen och härda revolutionärer för att kunna göra revolution.

Roger

De som snackar om revolution...

Stockholm sopåkare i strejk, 2009

De finns de som snackar om revolution men inte anstränger sig för att massorna skall sluta upp bakom ett revolutionärt program. Som vi har sett här på bloggen så finns det en del hyllningar till väpnad kamp. Ja, det är väl bra att man bryter med reformismen. Men hur uppfattas detta av publiken? De allra flesta som inte bara är drömmare och tycker om att drömma om revolution utan faktiskt vill att proletariatet skall erövra makten inser att det är en mycket liten grupp som gillar en massa allmänna hyllningar till väpnad kamp. I själva verket är inte kommunisterna för väpnad kamp i allmänhet utan endast sådan som tjänar till att bygga proletär statsmakt. Stadsgerillor som vill "väcka" massorna med väpnade aktioner är inte nödvändigtvis något positivt för proletariatet. De som inte anstränger sig för att utveckla kampen för dagskraven utan endast hänger sig åt teoretiserande och allmänna hyllningar till väpnad kamp utvecklar inte rörelsen utan isolerar den och stryper den. Den socialistiska revolutionen måste vara ett massornas krig och det kräver ett hårt arbete i att vinna massornas förtroende genom att utveckla kampen för dagskraven. Småbourgeoisien gillar inte hårt arbete. Om man i dagens Sverige, där proletariatet tilldelas slag på slag och har genomlevt 30 års försämringar inte kommer sig för att utveckla klasskampen, utan endast dreglar över gamla texter och maskingevär, bör man nog tänka över vilken klass man tjänar. Det handlar inte om vilka avsikter man har eller vilken klass man tror att man tjänar utan det konkreta resultatet av våra handlingar.

 

Broder Berg

Revolutionens förutsättningar, del 1

Enhet, del I

När man ska diskutera frågan om enhet i den proletära rörelsen måste man börja med att definiera vilken enhet man talar om. Det finns två förbundna med dock separerade typer av enhet, dels den inre partienheten, dels partiets förbindelse med massorna, d.v.s. förmågan att ena så breda massor som möjligt under partiets ledning och inflytande. Den första är nödvändig för att kunna skapa en organisation kapabel att leda revolutionen medan den andra är nödvändig för att segra i revolutionen – då endast när breda massor omsätter det kommunistiska partiets politik i handling kan vi gå mot seger i den socialistiska revolutionen. Båda typerna av enhet är nödvändiga men utan att uppfylla den förstnämnda kan det aldrig bli tal om den sistnämnda.

Som kanske framgår så anser jag inte att vi idag har något kommunistisk parti i det här landet men trots det finns det anledning att diskutera frågorna då enhet har blivit något av ett modeord bland allehanda bedrövade vänstermänniskor och organisationer. Resultatet blir att man istället för att stärka rörelsen försvagar den genom att skapa en försonande misch-maschideologi, man etablerar medvetet paroller som är oklara och som både opportunister och marxister med lite god fantasi kan tolka som sina. Sådana byggen står på dålig grund och kommer för eller senare att haverera. En marxist vill ena klassen för revolutionen, försonarna vill ena klassen kring vadå? Jo, enhet. Det hela leder till tautologin att vi ska ena oss för att ena oss.

Tongångarna är inte nya, de har hörts i varje reaktionsperiod, under varje period av tappade positioner för de etablerade organisationerna och alltid från de som tvekar i sin tilltro till marxismen och klassen. Lenin förde en lång kamp mot denna typ av enhetssträvanden under åren innan första världskriget, men tyvärr finns inte mycket från de åren upplagt på svenska på internet så jag länkar här till en engelsk översättning som klargör Lenins uppfattning (det är kanske inte så underligt att trotskisterna som driver marxists.org inte brytt sig om att lägga upp dessa texter, detsamma gäller marxistarkiv.se, då Trotskij ofta var föremålet för kritiken). Vidare kan man läsa på svenska i Samlande skrifter i urval, band 7.

För att inte inlägget ska bli för långt kommer jag i det följande koncentrera mig på partienheten och återkomma med ytterligare ett inlägg om enhetsfronten, d.v.s. enheten med bredare, icke partianslutna, massor.

All partienhet måste utgå från ideologisk enhet, d.v.s. enhet i förståelse av omvärlden. Den ideologiska enheten är grunden för varje annan enhet. Den ideologiska enheten måste av den proletära organisationen slås fast i ett principprogram eller en uppsättning dokument som kan fungera som fundament för partienheten. Här räcker det tyvärr inte att skriva att vi håller fast vid proletariatets ideologi. Revolutionens väg måste specificeras, vår strategi och vår förståelse av materiens utvecklingslagar, speciellt klasskampens; man måste slå fast den svenska revolutionens roll som ett frontavsnitt av den proletära världsrevolutionen och specifika principer, baserade på de erfarenheter det internationella proletariatet genom sin praktik har tillägnat sig. När vi väl förstår verkligheten på samma sätt har vi en grund för enhet på andra plan. Självklart kommer alla inte att tycka likadant om allting och enhet i förståelse får inte innebära detta för då kommer organisationen fasta i debatter utan slut. Själva anledningen till att vi talar om enhet är för att ena människor som inte är eniga i allt, för i det universum där två personer har samma uppfattning om allt skulle de redan varit eniga och handlat enigt.

Utifrån en enhet i förståelse kan vi skapa politisk enhet, d.v.s. utifrån de etablerade grunddokumenten kan organisationen slå fast resolutioner om sin politik i förhållande till den mångsidiga verklighet som varje revolution möter. Ska man bilda en proletär kvinnorörelse?, ungdomsrörelse?, ska man ha specifika fackliga organisationer?, hur ska dessa fungera?, vad ska skyddstyrkornas uppgifter vara?, hur ser vi på massarbete i allmänhet?, vad är vår politik i förhållande till riksdagsvalet?, etc, etc. Alla dessa resolutioner syftar till att fastställa hur revolutionens väg ska konkretiseras, de måste alltså vara förankrade i de fastlagda principdokumenten. Målet är att efter att politiken prövats och bekräftats i praktiken kunna etablera revolutionens generallinje. Detta kräver självklart också organisationer som kan tillämpar resolutionerna fullt ut. I annat fall är det inte möjligt att få ett tillräckligt kvitto på resolutionernas riktighet eller oriktighet, men organisationsfrågan i stort är inte temat för dagen. Vidare behövs ett brett arbete utvecklas för detta och endast personer med ett uppblåst ego i kombination med bristfällig verklighetsuppfattning tror att de kan fastslå den svenska revolutionens politiska linje bakom ett skrivbord, ensam eller med ett litet gäng kamrater. Med detta sagt, så är det dock inte så att vi inte har en aning om vad som behövs, det finns mängder med erfarenhet, framförallt från internationella kommunistiska rörelsen, men även från den nationella befrielserörelsen och t.o.m. från reaktionära och mot proletariatet fientliga rörelser, som bör studeras i ljuset av vår ideologiska enhet.

När man har enhet i politiken i allmänhet och i förhållande till de olika kampavsnitten kan man börja utveckla allmänna och specifika planer. På grundval av en enhet i förståelse och politisk enhet kan man således nå enhet kring planerna. Utifrån en allmän plan för partiet kan man utveckla specifika lokala planer och specifika planer för olika typer av politiskt arbete. I antagandet av planer bör man tillämpa strategisk centralisering och taktiskt decentralisering. De lokala kommittéerna och kadrerna känner ofta till den lokala situationen bättre och kan bättre se hur man taktiskt ska omsätta de centrala planerna i handling. Å andra sidan besitter lokala kommittéer och kadrer ett begränsat synfält och kan mycket ofta tro att deras situation är allmängiltig eller att deras arbete är viktigare än andras, därför bör de ledande instanserna ansvara för de allmänna strategiska planerna och kontrollen av deras uppfyllande. Om planerna inte går att genomföra, helt eller delvis, är det de ledande apparaterna som måste korrigera planen, leda rättningskampanjer eller förflytta resurser för att garantera dess genomförande.

Nästa fråga är enhet kring ledning. För att få en fast enhet kring ledningen är valsystemet det absolut mest tillförlitliga, men även det har sina brister. Ledningen bör utses på grundval av sin förmåga att, utifrån enheten i förståelse och den politiska enheten, kunna omsätta de allmänna och centrala planerna i praktik i varje kommitté, att i praktiken kunna leda arbetet framåt. Att ledningen väljs på alla nivåer är problematiskt då det tenderar att skapa små kompisgäng och en enhet som inte alltid tar sin utgångspunkt i det ideologiskt-politiska. Därför bör den centrala kommittén som utses på kongressen få diktatoriska befogenheter att utse ledningen för kommittéerna, medan kommittéerna har frihet att utse delegater till kongressen. Valsystemet blir ännu svårare att upprätthålla i förhållande till illegaliteten och då den imperialistiska staten olagligförklarar partiorganisationerna. Den ansvarige i en kommitté ska förmedla medelanden och direktiv från de centrala apparaterna och i har skyldighet att rapportera regelbundet till de samma, hon eller han skall också leda kommitténs möten och kontrollera att uppgifterna genomförs.

Allt detta syftar till den enhet som i slutändan verkligen betyder något: enhet i handling, i revolutionär praktik, men endast på grundval av enhet i alla de ovanstående kan man få enhet i handling. Endast på grundval av ideologisk-politisk enhet, konkretiserad i dokument och strategiskt centraliserade planer, vilka garanteras av en erkänd central ledning kan det bli tal om ett brett, omskakande, fast och verkligt gemensamt handlande. Det som också skiljer handlingsenheten från de övriga är att när man väl beslutat om handling så finns det inte utrymme för diskussion, medan alla de andra punkterna kan diskuteras och kritiseras av varje medlem. Därför sa Lenin att det kommunistiska partiet inte är ett förbund av likatänkande utan av likahandlande. Här ligger kommunisternas styrka, men denna styrka är cementerad i en mycket djupare enhet.

Det blev lite längre än vad jag hade tänkt och ändå har jag inte sagt allt jag ville och har avstått från citat helt och hållet. Hoppas ni tycker frågan är lika intressant som jag och som vanligt: kom gärna med kommentarer, kritik, frågor och annat.

Roger

Filmtips

Red Army - PFLP: World War Declaration 

En film gjord 1971 av de japanska filmmakarna Koji Wakamatsu och Adachi Masao. Nedan följer en trailer, men om man vill se hela filmen så finns den för nedladdning här. Man måste registrera sig, men det är kostnadsfritt och snabbt.

Skärtorsdagens Marx

Här kommer ett litet citat från Marx som är värt att begrunda, speciellt punkt fyra är en fråga som många förbigår. Revolutionen skapar i viss utsträckning även revolutionären och det människomaterial som är förmöget att föra revolutionen vidare. Jag ska inte snacka för mycket utan låta citatet tala för sig själv, men jag hoppas det kan föra med sig en intressant diskussion i kommentarsfältet...

"Den historieuppfattning, som vi här utvecklat, ger oss följande slutresultat: 1. I utvecklingen av produktionskrafterna inträder ett stadium, på vilket produktionskrafter och kommunikationsmedel framkallas, som under de bestående förhållandena bara åstadkommer ofärd och som inte längre är produktions- utan destruktionskrafter (maskiner och pengar). Detta får till följd att en klass framträder, en klass som har att bära samhällets hela tyngd utan att njuta dess frukter, en klass som därigenom att den är utestängd från samhället kommer i den skarpaste motsättning till alla andra klasser; en klass som utgör majoriteten av alla samhällsmedlemmar och från vilken medvetandet om att en genomgripande revolution är nödvändig, det kommunistiska medvetandet, utgår (detta medvetande kan naturligtvis också medlemmar från andra klasser bilda sig vid åsynen av den ifrågavarande klassens ställning). 2. De betingelser, som möjliggör att vissa produktionskrafter kan användas, är också betingelser för en bestämd samhällsklass' herravälde. Klassens sociala makt - grundad på dessa egendomar - har i den rådande statsformen sitt praktiskt-idealistiska uttryck. Därför riktar sig varje revolutionär kamp mot en klass, nämligen mot den som har makten. 3. Medan alla hittillsvarande revolutioner lämnat verksamheten utan avseende och endast resulterat i en ny distribution av verksamheten, en ny arbetsfördelning för andra människor, så riktar sig den kommunistiska revolutionen mot själva den hittillsvarande arten av verksamhet, och den avskaffar arbetet och alla klassers herravälde i och med att den avskaffar själva klasserna, vilket kan ske emedan revolutionen utförs av den klass som i samhället inte längre gäller för att vara en klass, inte accepteras som klass. Redan detta förhållande är ett uttryck för den begynnande upplösningen av alla klasser, nationaliteter o.s.v. inom det nuvarande samhället. 4. Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden."

  Roger

Revolutionens förutsättningar, intro

Efter att jag skrev inlägget om förtruppen så kom jag på att jag behöver skriva en hel massa mer om vad vi behöver. Jag tänkte därför skriva en liten serie som jag valt att kalla revolutionens förutsättningar, där detta alltså är första inlägget.

Vad behövs för att göra revolution? Vad är de allmänna betingelserna och behoven för att göra revolution? Vad behövs i varje land? Vad är specifikt för revolutionen här, i Sverige? Hur utvecklar sig den svenska revolutionen inom det internationella panoramat av proletär världsrevolution? Vilka av revolutionens 'institutioner' behövs allmänt och vilka behövs specifikt? Vad behöver vi nu? Vad är de första stegen för att bygga revolutionen?

Allt detta är frågor som seriösa revolutionärer måste brottas med. Vår grundläggande utgångspunkt är att vi vill att människosläktet ska befrias från privategendomens bojor och därmed från alla former av klassförtryck. Vi vill nå kommunismen. Då måste varje steg vi tar sikta mot kommunismen, d.v.s. varje åtgärd, varje organisation och varje paroll måste kunna spåras bakåt utifrån ett framtida kommunistiskt samhälle som något riktigt. Det viktigaste för kommunisterna (till skillnad från allehanda socialreformatörer) är att alltid hålla kursen och utan slutmålet har vi faktiskt ingen kompass för någonting vi gör.

Vi måste också ha ett vetenskapligt förhållningssätt till revolutionen, vi kan inte bara hoppa på första bästa förklaring som vi tycker verkar rimlig för olika fenomen i samhället. Vi måste ha ett fast grepp om den dialektiska materialismen och akta oss för dogmatiska, metafysiska, idealistiska och mekaniska förhållningsätt. Det är lätt att falla i dessa fällor (jag kommer ofta på mig själv att göra denna typen av felbedömningar) för hela det borgerliga samhället uppmuntrar till dem. Lenin förklarar det tydligt den inställning vi måste ha till problem under debatten om fackföreningsfrågan i det unga Sovjetunionen (läs gärna styckena ovanför också för att förstå bakgrunden).

”Den dialektiska logiken kräver att vi går längre. För att verkligen lära känna ett föremål måste vi omfatta, undersöka alla dess sidor, förbindelser och ”förmedlanden”. Detta kommer vi aldrig att uppnå fullständigt, men kravet på allsidighet skyddar oss mot fel och förstelning. Detta för det första. För det andra kräver den dialektiska logiken att föremålet skall tas i sin utveckling, ”självrörelse” (som Hegel ibland säger), förändring. Hur detta skall ske i förhållande till ett glas är inte något som genast står klart, men inte heller ett glas är oföränderligt, och särskilt är det dess ändamål som förändras, dess användning, dess förbindelse med omvärlden. För det tredje måste en fullständig ”definition” av föremålet omfatta människans hela erfarenhet, både som ett sanningskriterium och som en praktisk indikator på föremålets förbindelse med människans behov. För det fjärde lär oss den dialektiska logiken att ”sanningen alltid är konkret, det finns ingen abstrakt sanning”, som framlidne Plechanov brukade säga efter Hegel.”

För att förstå vad vi behöver idag för att göra vår plikt på vårt frontavsnitt av den proletära världsrevolutionen kan vi inte vara lata i studierna eller beblanda skenet med väsenet. Vi måste studera vår klasshistoria, erfarenheterna från våra strider, studera vad som är det allmäna i det specifika, det abstrakta i det konkreta, och konkretisera det åter igen på vår verklighet. Vi måste förstå praktiken som sanningens måttstock. Marx säger: "Frågan, huruvida det mänskliga tänkandet besitter objektiv sanning, är inte en fråga för teorin utan en praktisk fråga. Människan måste i praktiken bevisa sitt tänkandes sanning, d.v.s. verklighet och makt, dess egenskap av något på-denna-sidan-om. Tvisten om det verkliga eller icke-verkliga hos ett tänkande, som isolerar sig från praktiken, är en rent skolastisk fråga." 

Jag anser att all erfarenhet visar att vi behöver en ledarstab, en förtrupp, ett parti av klassens främsta representanter; vidare behöver vi bygga egna institutioner, röda stödjepunkter bland massorna, vi behöver bygga ”upproret”, vi behöver ekonomiska stödjepunkter, vi behöver rörelser av allehanda slag med förmågan att dra åt samma håll, vi behöver röd makt; sist men inte minst behöver vi militära enheter, röda kämpar, kampavdelningar, skyddskårer, arméer som slutligen kan erövra makten åt proletariatet. Detta blir lite av en introduktion till vad jag vill skriva om senare i denna serie och vilken utgångspunkt vi bör ha när vi studerar frågan. Kom gärna med synpunkter.

Roger