Om självkritik

Den större delen av den s.k. politiska vänstern saknar helt och hållet en självkritisk attityd, det gäller både partier, andra organisationer, nätverk och enskilda personer. Därför tycker jag att citatet av Lenin nedan är värt att studera:

"Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet - det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är att uppfylla sina skyldigheter, det är att fostra och skola klassen och sedan även massorna"

Istället för detta förhållningssätt så intar man en uppblåst, arrogant och självförhärligande attityd till sina egna brister. Istället för att söka de interna orsakerna till sina brister och fel, försöker man skylla på yttre omständigheter. I de fall man mot förmodan anser att man gjort något fel så vill man bara dra ett streck över det: nu har vi ändrat det, varför tjafsa. Att avslöja orsakerna, som Lenin talar om, eller analysera situationen som framkallat felen, gör man oftast inte alls. Om en organisation t.ex. ger ut flygblad under titeln "Stoppa arbetskraftsinvandringen" så appellerar man till samma imperialistiska chauvinism som SD gör. Det finns bakomliggande ideologisk-politiska orsaker till att man ger ut ett sådant flygblad, inte nödvändigtvis rasistiska, men klart opportunistiska.

Att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet kan man bara göra utifrån att man först erkänner felet och sedan analyserar orsakerna. Det är endast på detta sätt man kan rätta ett fel och inte göra om "misstag" i samma kategori igen och igen.

Kan det då finnas för mycket kritik och självkritik, ja om den handlar om skitsaker och inte de viktiga politiska och organisatoriska frågorna som vi revolutionärer står inför. Då tar den istället bort fokus från det viktiga. Vi låter Mao Tse-tung förklara:

"En annan sak, som bör nämnas i samband med kritiken inom partiet, är att en del kam­rater, då de anför kritik, förbiser de stora frå­gorna och begränsar sin uppmärksamhet till småsaker. De förstår inte, att kritikens främs­ta uppgift är att påpeka politiska och organi­satoriska misstag. Vad personliga brister be­träffar, finns det, så vitt de inte har med po­litiska och organisatoriska misstag att göra, inget behov av att vara allt för kritisk, ty då kommer vederbörande kamrater inte att veta vad de ska ta sig till. Dessutom är det, om det slagets kritik utvecklar sig, stor fara för att partimedlemmarna kommer att helt kon­centrera sig på småfel och att alla kommer att bli försagda och överdrivet försiktiga och glömma partiets politiska uppgift."

Detta är väldigt tydligt inom den s.k. autonoma vänstern, där man kan lägga infernaliskt mycket tid på personliga fel och brister (oftast inte direkt inför de berörda personerna heller), medan man inte lägger två fingrar i kors för att analysera de politiska och organisatoriska bristerna i de på grundval av dogmer uppbyggda nätverken. Man kan ju lägga år och dagar på att hitta fel och brister hos alla kamrater, men vi kommer inte att kunna skapa helt kommunistiska människor så länge imperialismen och världsreaktionen består. Men utifrån politiska och organisatoriska fel måste vi försöka "avslöja dess orsaker, att analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet".

Roger