Hur man blir socialdemokratins knähundar...

Den nuvarande führern för SAP.

 
Jag hoppas alla tar varning av vad som hänt med brevbärarnas kamp. Från att ha varit ett kollektiv som tog kamp mot sina arbetsgivare och där det fanns alla chanser att radikalisera kampen ytterligare, sprida den till andra postkontor och sammansvetsa gruppen, har man nu helt ändrat karaktär på kampen. Det har slutat att vara en arbetarkamp som tjänar klassen i stort och istället blivit en stödtrupp åt socialdemokratin och fackföreningsbyråkratin.

Istället för att nöja sig med det långsamma och tröttande arbetet att mobilisera arbetarna på golvet, för att så småningom kunna resa dem i mer hård kamp, har de ledande inriktat sig på att få sin lokala SECO-klubb att skriva på ett upprop (självklart författat så att de ska kunna anta det) som sedan skrivits på av ytterligare klubbar. Nu mobiliserar SECO för demonstrationen på lördag, även om de ”radikala krafter” som från början ledde kampen får göra lejonparten, och nu ska det komma riksdagspolitiker från sossarna för att tala. Kollektivets kamp har ändrat karaktär, istället för radikala arbetare som i huvudsak demonstrerade mot LO, så kommer hela tillställningen bli som ett socialdemokratiskt valmöte med LO-stöd.

Det värsta är att vissa av ”revolutionärerna” ser det som en seger.

Den gamla revisionismen har inga problem med radikala krafter, de vet hur man suger upp dem, utnyttjar dem, isolerar dem eller passiviserar dem. Den största anledningen till att denna riktining får någon livsluft är att den har dessa radikala krafter som kan dra arbetarna med sig. Att kämpa för revolution i det här landet innebär att man måste vara beredd att i huvudsak bekämpa socialdemokratismen, speciellt dess olika ”vänster”-krafter. Endast en konsekvent revolutionär linje, som bygger på att utveckla massornas egen kamp och som siktar mot revolution kan göra skillnad.

Roger