Som första text på denna blogg väljer vi att publicera en artikel av Lenin från 1906. Den har inte tidigare publicerats på svenska (och man kan ha aningar om varför) förutom på en annan blogg. Sedan dess har det gjorts vissa rättningar och texten har också kollats med den spanska översättningen och till vissa fall med det ryska orginalet.
Artikeln berör den viktiga frågor om hur kommunisterna bör förhålla sig till upproret och hur förberedelserna inför detta bör göras. Utvecklingen i Nordafrika, Grekland och på andra platser visar hur lite revolutionärerna förmår göra utan organisationer och maktstrukturer som kan (och vill) förvalta den revolutionära krisen. I Sverige har vi hittills bara känt av ringarna på vattnet från den stora kris som drabbat imperialismen, mycket tack vare att man likt Tyskland exporterat sig ur en djupare kris och fördjupat överproduktionskriserna på andra ställen. Men mycket tyder på att nästa flodvåg kommer att vara värre, kanske t.o.m. en tsunami likt den som drabbade den grekiska ekonomin och folket. Det är hög tid att kommunisterna bygger upp sin stridsberedskap.
Roger
Artikeln följer efter hoppet
Den nuvarande
situationen i Ryssland och arbetarpartiets taktik
Det Ryska Socialdemokratiska Partiet går igenom en mycket svår tid. Undantagstillstånd, skjutningar och prygel, överfyllda fängelser, ett proletariat som är utmattat av svält, kaos i organisationen, förvärrad av förstörelsen av många av de illegala centren och av bristen på legala sådana, och slutligen kontroversen angående taktiken, vilken sammanfaller med den svåra uppgiften att återupprätta partienheten, skapar ofrånkomligen alltihop en viss oreda bland partistyrkorna.
Den formella vägen ut ur denna oreda är sammankallandet av
partiets enhetskongress, och det är vår djupaste övertygelse att
partiarbetarna bör göra sitt yttersta för att skynda på detta
möte. Men, medan arbetet med att sammankalla kongressen fortsätter,
måste vi uppmärksamma alla på, och verkligt seriöst diskutera,
den extremt viktiga frågan om de mer djupliggande orsakerna
till oredan. Strängt taget, frågan om att bojkotta statsduman är
bara en liten del av den stora frågan om att revidera hela partiets
taktik. Och denna fråga, i sin tur, är bara en liten del av den
stora frågan om den nuvarande situationen i Ryssland och det
nuvarande ögonblickets betydelse i den ryska revolutionens historia.
Vi kan se två taktiska linjer, vilka uppkommer av två olika
värderingar av det nuvarande ögonblicket. Vissa (se, t.ex. Lenins
artikel i Molodaya Rossiya) anser att undertryckandet av
upproret i Moskva och på andra ställen bara förbereder jordmånen
och förhållandena för en annan, mer beslutsam, väpnad kamp. De
ser det nuvarande ögonblickets verkliga betydelse i skingrandet av
konstitutionella illusioner. De ser på de två storslagna
revolutionsmånaderna (november och december) som en period under
vilken den fredliga generalstrejken växte över i ett hela folkets
väpnade uppror. Möjligheten av ett sådant uppror har bevisats;
rörelsen har rests till ett högre plan; de breda massorna har
tillägnat sig den nödvändiga praktiska kunskapen för framtida
upprors segerrika genomförande; fredliga strejker har spelat ut sin
roll. Dessa erfarenheter måste samlas mycket noggrant;
proletariatet måste få en möjlighet att återhämta sig; alla
konstitutionella illusioner och alla idéer på att deltaga i Duman
måste förkastas med eftertryck. Vi måste mer uthålligt och
tålmodigt förbereda för ett nytt uppror och etablera närmare
förbindelser med bondeorganisationerna, vilka med all sannolikhet
kommer resa sig i än större styrka framåt våren.
Andra värderar situationen annorlunda. Kamrat Plechanov har i nr
3 och nr 4 av sin Dnevnik formulerat denna andra värdering av
läget mer konsekvent än någon annan, dock har han tyvärr inte på
alla ställen fullt ut lagt fram sina idéer.
”Den politiska strejken, som började olägligt,” säger
kamrat Plechanov, ”resulterade i väpnade uppror i Moskva , Rostov
och på andra platser. Proletariatets styrka visade sig otillräcklig
för seger. Det var inte svårt att förutse det. Och därför var
det fel att resa vapen.” Den praktiska uppgiften för de
klassmedvetna elementen av arbetarklassrörelsen ” är att peka ut
proletariatets misstag för dem, och att förklara för dem hur
riskfyllt det spel är som kallas väpnat uppror” Plechanov
förnekar inte att han vill bromsa rörelsen. Han erindrar att Marx,
sex månader innan Kommunen, varnade Parisproletariatet för alltför
tidiga utbrott. ”Livets fakta har visat,”säger Plechanov, ”att
den taktik som vårt parti har följt under de senaste månaderna har
varit osund. Med risk för fortsatta nederlag måste vi lära oss att
införa nya taktiker” … ”Huvudsaken är att omedelbart lägga
mycket större uppmärksamhet på arbetarnas fackföreningsrörelse”...
”Ett väldigt stort antal av våra kamrater har börjat att gå upp
i idéen om det väpnade upproret i den grad att de inte kan lägga
någon seriös uppmärksamhet på frågan om att hjälpa
fackföreningsrörelsen”... ”Vi måste värna om stödet från de
icke-proletära partierna och inte stöta bort dem med taktlösa
aktioner.” Alldeles självklart ställer sig Plechanov också emot
bojkotten av Duman (utan att säga om han är för ett deltagande i
Duman, eller för att väljarna ska bilda ” revolutionära lokala
självstyrelseorgan”, Menchevikernas älsklingsidé)
”Valagitationen i landsbygdsdistrikten kommer på ett skarpt sätt
att ta upp jordfrågan”. Konfiskering av jorden har godkänts av
båda sektioner av vårt parti och ”det är nu hög tid att sätta
sina resolutioner i verket”.
Sådana är Plechanovs åsikter, som vi har lagt fram nästan helt
som författaren själv formulerade dem i sin Dnevnik.
Vi hoppas att denna genomgång har övertygat läsaren om att
frågan om taktiken i förhållande till Duman bara är en del av den
allmänna frågan om taktiken, som i sin tur är underordnad frågan
om hur det nuvarande momentet i sin helhet skall bedömas. Rötterna
till meningsskiljaktigheterna angående taktiken kan sammanfattas med
följande. Vissa säger att det är fel att ta upp vapen och betonar
att riskerna med ett uppror förklaras och att tyngdpunkten flyttas
till fackföreningsrörelsen. Både
den andra och tredje strejkvågen och upproret var misstag.
Andra säger att det var nödvändigt att ta upp vapen, för annars
skulle inte rörelsen höjt sig till ett högre plan, den skulle inte
fått de nödvändiga praktiska erfarenheterna av uppror och inte
heller frigjort sig från den fredliga strejkens trånga skrankor,
vilken hade spelat ut sin roll som ett vapen i kampen. Så för vissa
har frågan om upproret lagts på hyllan, åtminstone tills en ny
situation uppkommer som tvingar oss att åter revidera taktiken. Den
logiska slutsatsen av detta blir ofrånkomligen att vi måste anpassa
oss till ”konstitutionen” (deltaga i Duman och arbeta kraftfullt
i fackföreningsrörelsen). För
andra, å andra sidan, så är det nu frågan om upproret
kommer i främsta rummet, på grundval av de praktiska erfarenheter
som har förvärvats, vilka har visat att det är helt möjligt att
strida mot reguljära trupper, och som har föreslagit som omedelbar
uppgift ett mer bevarande och mer tålmodigt förberedande för nästa
utbrott. Därav slagordet ”Bort med konstitunella illusioner!”
och att sätta uppgiften med den legala fackföreningsrörelsen på
en mer blygsam, och i vart fall inte på en ”huvudsaklig” plats.
Det är en självklarhet att vi måste bedöma tvistefrågan i
ljuset av den nuvarande objektiva situationen och av en bedömning av
de samhälliga krafterna, inte utifrån en önskan om någon viss
handlingsplan. Vi tycker att Plechanovs åsikter är felaktiga. Hans
bedömning av Moskvaupproret, sammanfattat i orden ”det var fel att
ta upp vapen”, är extremt ensidig. Att lägga frågan om upproret
på hyllan betyder att erkänna att den revolutionära perioden nått
sitt slut och att en ”konstitutionell” period för den
demokratiska revolutionen har inletts, vilket innebär att placera
undertryckandet av Decemberupproren i Ryssland i samma fack som
undertryckandet av upproren i Tyskland 1949. Självfallet är det
ingen omöjlighet för vår revolution att sluta på detta sätt och
i ljuset av det nuvarande läget, när reaktionen håller på att bli
otyglad, är det ganska lätt att dra slutsatsen att ett sådant slut
redan har inträffat. Det finns heller några tvivel om att det är
mer tillrådligt att helt överge idén om upproret om de objektiva
förhållandena har gjort det omöjligt än att slösa våra styrkor
på nya och fruktlösa försök.
Men det skulle innebära att göra en alltför hastig allmän
slutsats om sakernas tillstånd i det nuvarande momentet och upphöja
det till lag för hela perioden. Har vi inte sett reaktionen rasa med
hela sin vrede efter nära varje viktigt framsteg för vår
revolution? Och har inte rörelsen rest sig igen gång på gång med
mäktigare styrka trots reaktionen? Aristokratin har inte gett med
sig för de obönhörliga kraven på någon enda punkt angående
samhällig utveckling, tvärtom, den går bakåt, och framkallar nu
protester även från bourgeoisien, vilken välkomnade
undertryckandet av upproret. Styrkan hos de revolutionär klasserna,
arbetarna och bönderna, är långt ifrån uttömd. Den ekonomiska
krisen och den finansiella oredan växer och blir alltmer
tillspetsad, snarare än att avta. Sannolikheten för ett nytt
utbrott är t.o.m. nu, när det första upproret ännu inte har
krossats helt, erkänns t.o.m. av den ”laglydiga” borgarpressen,
vilken definitivt är fientliga gentemot uppror. Dumans farsartade
karaktär framgår alltmer tydligt och hopplösheten för Partiet att
försöka deltaga i blir alltmer obestridlig.
Det skulle vara en kortsiktig slavisk passivitet i den nuvarande
situationen om vi lade frågan om upproret på hyllan i dessa
omständigheter. Se hur Plechanov säger emot sig själv när han, å
ena sidan starkt förordar att vi ska realisera resolutionerna
angående agitation bland bönderna för jordkonfiskering, och, å
andra sidan, varnar oss för att stöta bort oppositionspartierna
genom taktlösa aktioner, och ”drömmer” om att jordfrågan ska
ställas ”på sin spets” under valagitationen på landsbygden.
Man kan säga säkert att de liberala jordägarna kommer att förlåta
miljoner med ”taktlösa” aktioner, men de kommer aldrig förlåta
dig för att förorda jordens konfiskering. Det är alltså ingen
konstigt att också Kadetterna är för att undertrycka bonderevolter
med hjälp av trupper, med förbehållet att de, och inte byråkratin,
ska ha befälet över trupperna (se prins Dolgorukovs artikel i
Pravo). Vi kan vara helt säkra på att jordfrågan aldrig kommer att
komma till sin spets lika tydligt i valagitation som den kom, som den
kommer för närvarande, och som den kommer att komma utanför Duman
och utanför valen genomförda med hjälp av polisen.
Vi har helt och hållet accepterat slagordet om
jordkonfiskeringar. Men slagordet är bara ett ihåligt eko om det
inte innebär seger i väpnat uppror, för bönderna möter nu inte
bara reguljära trupper utan också legoknektar inhyrda av
godsherrarna. När vi predikar konfiskering av jorden, kallar vi
faktiskt bönderna att göra uppror. Och om vi inte vill hänge oss
åt revolutionistisk frasmakeri, har vi då rätten att göra detta
om vi inte kan räkna med resningar i städerna, med att arbetarna
stödjer bönderna? Det skulle vara ett grymt hån om bönderna reser
sig som en man för att konfiskera jorden och arbetarna skulle
erbjuda dem samarbete med fackföreningar under polisförmyndarskap,
istället för samarbete med stridande organisationer.
Vi har verkligen ingen grund för att lägga frågan om upproret
på hyllan. Vi måste anpassa vår partitaktik för att passa det
nuvarande reaktionsmomentet. Vi kan inte, och vi får inte, ge upp
hoppet om att slutligen sammansmälta de tre separata
upprorsströmmarna – arbetarnas, böndernas och den militära –
till ett enda segerrikt uppror. Vi måste förbereda för detta,
självklart utan att avstå från några ”lagliga” medel för att
utvidga vår propaganda, agitation och organisation, men utan att
hysa några illusioner om hållbarheten och vikten av dessa medel. Vi
måste samla erfarenheterna från Moskva-, Donets-, Rostov- och andra
uppror och sprida kunskapen om dem vitt och brett; vi måste på ett
bevarande och tålmodigt sätt förbereda nya kampavdelningar; träna
och stålsätta dem i en serie av stridande gerillaoperationer. Det
nya utbrottet kanske inte kommer under våren, men det närmar sig,
och med all sannolikhet är det inte långt borta. Vi måste möta
det beväpnade, på ett militärt sätt, och förberedda för
bestämda offensiva operationer.
Vi kommer här att göra en utvikning om kampavdelningarnas
gerillaoperationer. Vi anser att det är fel att likställa dessa
operationer med den gamla typen av terrorism. Terrorismen bestod av
hämndaktioner mot individer. Terrorismen var sammansvärjningar av
grupper av intellektuella. Terrorismen reflekterade på intet sätt
stämningarna bland massorna. Terrorismen tjänade aldrig till att
träna upp stridande ledare ur massorna. Terrorismen var resultatet –
och också symtomet och åtföljaren – av bristen på tro på
upproret, och av frånvaron av förutsättningar för uppror.
Gerillaoperationer är inte hämndaktioner utan militära
aktioner. De påminner lika lite om äventyrligheter som hemsökandet
av fiendens bakre led med räder av jägare påminner om dödandet av
en individ i en duel eller genom mord. Gerillaoperationer genomförda
av kampavdelningar– vilka har bildats för länge sedan av båda
fraktionerna av socialdemokratin i alla rörelsens viktiga center och
som består huvudsakligen av arbetare – reflekterar tveklöst,
klart och direkt massornas stämmningar. Gerillaoperationer av
kampavdelningar tränar direkt stridande ledare ur massorna. Dagens
gerillaoperationer av kampavdelningar härör inte ur en brist på
tro på upproret, och genomförs inte för att uppror är omöjligt;
tvärtom är de väsentliga komponenter i det pågående upproret.
Självklart kan man i alla saker och alltid göra misstag: för
tidiga och onödiga upprorsförsök är möjliga; så ock
övernitiskthet och excesser, vilket alltid och definitivt är
skadligt, och kan skada även den bästa taktik.Men faktum är att i
de flesta rent ryska center har vi hittils lidit av den andra
ytterligheten, d.v.s. bristande initiativ bland våra
kampavdelningar, brist på stridserfarenhet, och bristande
beslutsamhet i deras aktiviteter. I denna aspekt har vi överträffats
av Kaukasus, Polen och de baltiska provinserna, alltså de center där
rörelsen har lämnat den gamla terrorismen längst bakom sig, där
förberedelsera för upproret har gjorts bäst, och där den
proletära kampen klart och mest livligt har en masskaraktär.
Vi måste hinna ifatt dessa center. Vi får inte hålla tillbaka
utan sporra kampavdelningarna till gerillaoperationer om vi vill
förbereda upproret annat än i ord, och om vi erkänner att
proletariatet på allvar är redo för uppror.
Den ryska revolutionen började med petitioner till tsaren för
frihet. Skjutningar, reaktion och Trepovism krossade inte utan gav
syre till rörelsens flammor. Revolutionen tog ett andra steg framåt.
Den tvingade med kraft tsaren att erkänna friheten. Den försvarade
friheten med vapen i hand. Den lyckades inte vid det första
försöket. Skjutningar, reaktion och Dubasovism kan inte krossa
rörelsen, de kommer att ge syre åt flammorna. Det som sker inför
oss är det tredje steget, vilket kommer att avgöra utgången av
revolutionen: det revolutionära folkets kamp för en makt som
verkligen kommer att introducera frihet. I denna kamp, måste vi
räkna med stödet från de demokratiskt-revolutionära partierna och
inte från oppositionspartierna. Sida vid sida med det socialistiska
proletariatet kommer de demokratiska och revolutionära bönderna att
marschera. Det kommer att bli en storslagen och mödosam kamp, en
kamp för slutförandet av, för den fullständiga segern för, den
demokratiska revolutionen. Men alla tecken nu visar på att en sådan
kamp närmar sig genom händelsernas förlopp. Låt oss försäkra
oss om att den nya vågen finner det ryska proletariatet med en ny
nivå av stridsberedskap.
Februari 1906
Lenins text har intressanta inslag men på det hela taget blir den obegriplig om man inte plockar ut citat och kommer med förklaringar. Den revolutionära rörelsen behöver inte långa komplicerade historiska texter utan raka beskrivningar av verkligheten och välgrundande analyser. Vem är läsaren? Den redan invigde förmodar jag? Är inte det sekterism?
SvaraRaderaVad är slutsatsen man skall förväntas dra av citatet i förhållande till den allmänna revolutionära situationen som råder i vissa länder?
Gör gerillaaktioner!
Gerillaaktioner lyfter rörelsen om siktet är inställt på att bygga ny politisk makt som kan ersätta den gamla ordningen. Det finns inte en rad om detta i texten. Siktet måste vara inställt på ny politisk makt annars blir det äventyrspolitik eller väpnad reformism och vars positiva aspekt endast kommer att vara de begränsade erfarenheterna och den höjda moralen hos massorna som kommer att hylla martyrerna. (Ja, det kan verka märkligt för den svenske läsaren men i många länder är den verkliga hjälten hos många den självuppoffrande gerillasoldaten)
Vad är politisk makt? Vad är statsmakt? I korthet, organiserat våld! Detta är sant vilken stat vi än må tala om, borgerlig eller proletär. Självklart är det kontraproduktivt att utan förbindelse med massorna ägna sig åt terrorism och det är just det som artikeln kritiserar.
SvaraRadera