Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Svar: Om kommunisternas inställning till polisen

Angående hur polisen agerar i olika fall och vad olika skikt ur klassen har för uppfattning om snuten så har jag en helt annan bild än vad Söderhamnaren har. Hur ofta stormar inte tunnelbanepolisen tillsammans med en armé av ordningsvakter tunnelbanevagnarna i en s.k. trygghetskontroll som bara har till syfte att sätta skräck i folk? Hur många blir inte stoppade utan anledning på väg hem från krogen?. Hur många har inte sett batongerna trumma under hockey- och fotbollsmatcher (nej, jag anser inte att det bara är det understa skiktet av arbetarna som går på fotboll)?. Hur många ungdomar från villaförorter blir jagade att vettvilliga poliser när de kör moppe eller åker skateboard. Hur många blir inte utsatta för brott utan att polisen bryr sig det minsta. Listan kan göras lång på anledningar till att jag tror att det är ganska stora grupper som inte är odelat positiva till polisen. Enligt Brottförebyggande rådets trygghetsundersökning 2011 är det 55% av befolkningen som helhet som har stort eller ganska stort förtroende för polisen, vilket tyder på att det är långt mindre än hälften av arbetarnas lägre och mellersta skikt som delar en sådan uppfattning. Dessutom är stödet mycket högre på landet än i storstäderna. Men detta är inte de centrala punkterna i min oenighet med Söderhamnarens inlägg.

Söderhamnaren börjar sitt inlägg med att hänvisa till polisens roll som upprätthållare av borgarklassens välde, men hävdar sedan att det kan man lämna därhän eftersom man med enkelhet kommer till den slutsatsen om man läst Kommunistiska Manifestet. Nej, skulle jag vilja hävda, just den sanningen kan vi aldrig lämna därhän. Just dess roll som försvarare av den rådande ordningen är polisens väsen och den rollen fullgör de även när de hjälper gamla tanter över gatan eller gör någon av de saker som Söderhamnaren definierar som bra. Bra för en revolutionär är det som är bra för revolutionen, det finns inget abstrakt allmänt bra. Bra för en kommunist är det som tjänar kommunismen. För att kunna göra revolution måste proletariatet härdas i kamp mot just polisen (och i ett senare skede mot militären). Polisen är inte bara några hantlangare till den imperialistiska bourgeoisien utan just deras våldsapparat, dess stats ryggrad, vilken måste knäckas. Seger i revolutionen innebär seger över denna våldsapparat för kapitalisterna lär inte själva åka runt med pansarbilar och gevär.

Att kommunisterna inte hemlighåller sina avsikter är ett grundläggande drag som skiljer oss från opportunisterna. Vi vill inte enas med människor för enhetes skull, vi vill ena oss på revolutionens grund. Därför spelar det ingen roll om vissa delar av arbetarklassen hyser ett visst förtroende för polisen, vi måste fostra dem om nödvändigheten att kämpa mot polisen. Detta kommer ofrånkomligen framförallt att ske genom utvecklandet av kampen, men det finns ingen anledning att hymla med vad vi anser om polisen. För att åskådliggöra denna skiljelinje mellan enhet på klasskampens grund och en opportunistisk enhet så lånar jag ett citat från Set Persson:

”Vår enhetspolitik måste bestå i, att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna, hur liten den bit av vägen än är, som de genom sina egna erfarenheter om det egna partiets oriktiga politik eller genom vår upplysning och agitation blivit beredda att vandra vid vår sida. Men vår enhetspolitik får inte innebära att vi går samman med de socialdemokratiska arbetarna i den mån de vandrar på en oriktig väg endast för att inställsamt visa, att vi vill vara deras vänner. Ty detta kan inte leda de socialdemokratiska arbetarna in på rätt väg, men väl för oss själva ner i opportunismens träsk. Kampen mot socialdemokratismen och dess företrädare måste föras ständigt och oförsonligt i sak, fastän givetvis i kamratlig ton vid diskussionerna med de socialdemokratiska arbetarna.”

Självklart kan man inte föra propaganda på samma sätt bland alla klasser och skikt, men det är en fråga om form inte om innehållet i propagandan. Vi vill att varenda arbete ska hata polisen för den roll de spelar i klasskampen. Från inställningen om polisen som snutjävlar som trakasserar folk till idén om en god kår med några ruttna äpplen, så måste revolutionärerna i varje fall tålmodigt fostra arbetarna i hur polisens beteende är knutet till dess roll i samhället. Vi kan aldrig härda klassen för revolution genom att anpassa innehållet i vår propaganda och agitation till de politiskt mest efterblivna skikten – även om dessa utgör den överväldigande majoriteten av arbetarna.

Roger