Jag satt och bläddrade i en några
veckor gammal proletären och hittade ett långt tal av Anders
Carlsson från KP:s partibyggarkonferens. Jag blev faktiskt lite
förvånad. Jag blev inte så förvånad över hur långt ifrån
Lenins syn på klasskampen och revolutionen som denne man står, utan
framförallt att han kommer undan med det bland hundratals människor
som kallar sig revolutionärer och leninister.
Anders Carlsson |
Hela talet är ett satans gnäll på
hur svårt allt är nu, hur man inte kan göra annat än att sitta
och idissla i väntan på en vändning i klasskampen, hur man behöver
vända sig inåt för att bygga organisationen för den stora dag då
allting magiskt ska vända. Jag delar inte överhuvudtaget herr
Carlssons analys om att reaktionen är huvudtendensen i världen
idag, men det är en fråga för ett annat inlägg. Det som jag vill
ta upp är hans totalt oleninisktiska syn på en revolutionär
rörelses uppgifter i förhållande till revolutionen, även i
perioder av minskad aktivitet i de spontana kamperna.
Lenin nöjde sig aldrig med att sätta
tilltro till den spontana utvecklingen av klasskampen, han framhöll ständigt att ingen
seriös rörelse kan sätta sin tilltro till något sådant och att
revolutionärernas agerande faktiskt är en av faktorierna som
bestämmer revolutionens utveckling. Lenin skulle aldrig accepterat
sådana plattityder som Carlsson kör med när han repeterar samma
sak som hela den opportunistiska vänstern säger: ”Marxismen
har aldrig någonsin ställt reform och revolution i motsättning
till varandra”. Det må vara sant, men varför pratar ni bara
om reformer då? För att tala med Lenin: ”De däremot, som för
massorna propagerar sin banala, intellektuella
bundistisk-trotskistiska skepticism: ”om det blir revolution eller
inte, vet man inte, men på 'dagordningen' – står reformer” –
demoraliserar redan nu massorna
och predikar liberala utopier för dem” . För
Anders Carlsson skulle Lenin varit en provokatör, en anarkist, en
våldsromantiker och blanquist. Dessutom, vilka reformer? tjänar
helt plötsligt alla reformer revolutionen?, hur ska man mobilisera
arbetarmassorna i kamp för dem?, hur ska kampen för dessa fostra
klassen i kamp mot den borgerliga statsmakten? Carlsson svara med
mantrat ”det finns ingen motsättning...”.
Vad tycker herr Carlsson om denna tro? Det måste vara en produkt av blanquister och provokatörer, eller? |
Politiskt så
flörtar Carlsson med den trotskistiska traditionen när han
återlanserar Övergångsprogrammet genom att säga att reformkrav
helt plötsligt ska slå över till att bli revolutionära. Nu är
det inte bara så längre att det inte finns någon motsättning
mellan reformer och revolution, nu är det samma sak enligt Carlsson.
Ekonomisk kamp är samma som politisk kamp för makten, det är ren
ekonomism. Herr Carlsson bör nog läsa Rosa Luxemburgs 'Sociala
reformer eller revolution?' igen och sluta försöka tillskriva henne
idéer som hon inte delar. Vi väntar med spänning på att Anders
Carlsson publicerar 'Sociala reformer är revolution!' Antagligen
skulle den bli lika slingrande som när han inte tyckte att 'Staten
och revolutionen' var tillräckligt sossig och skrev 'Staten och
demokratin'.
Roger
Helt enig. tack för ett träffsäkert inlägg. vad är poängen med att bara sitta och vänta? Folk dör i världen i miljontals av detta helvetiska imperialist system. om vi väntar å drömmer om reformer, medvetna om problemet, är vi en del av det.
SvaraRaderaHelt rätt kamrat! Anders Carlsson är en revisionist och Sveriges egen lille Chrusjtjov.
SvaraRaderaJättebra inlägg! Jag läser Proletären och det här är verkligen en berättigad kritik. Men det är inte bara Carlsson som person som har de här tankegångarna, utan jag de genomsyrar hela Kommunistiska Partiet - i alla fall ledningen, det är ju ledningens åsikter som märks mest.
SvaraRadera