Kritiken av Carlssons artikel syftar till att bygga upp den kommunistiska rörelsen

Föregående inlägg har retat upp många inom Kommunistiska Partiet och kritiken mot innehållet i Anders Carlssons artikel uppfattas som en mängd "plattityder". Ilskan är förståelig, Kommunistiska Partiet är det parti som många går med i som det parti som verkar mest radikalt och som tar ställning mot de imperialistiska krigen. Intrycket som inlägget kan ge att det är lätt att sitta och peka finger åt andra och inte göra något själv. Samtidigt är det helt avgörande att vi som vill kämpa för ett kommunistiskt samhälle diskuterar frågan om vilka problem som finns bland oss. Det är alls ingen hjälp att hålla tyst när allt fler låter sig invaggas i vad som i praktiken är en frasradikal version av socialdemokratin. Anledningen till att Kommunistiska Partiets föregångare KFML bildades en gång var just att kommunisterna hade tröttnat på att VPK blivit allt mer reformistiskt och givit upp kampen både för dagskraven och revolutionen. Nu precis som då kommer många som är revolutionärt sinnade ha mycket svårt att slita sig från gemenskapen och vad man har kämpat för att bygga upp under årtionden.

Reformerna leder inte till revolution

Anders Carlsson menar att reformerna leder till revolution, alltså till ett socialistisk samhälle. Är det sant? Var har det hänt? I vilket land då? Är det inte vad socialdemokratin och andra reformister har sagt under hela 1900-talet? I själva verket är revolutionen en våldsam omstörtning av hela det hitillsvarande samhället, precis som Marx och Engels skrev i manifestet och som pariskommunen, oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen har visat. Men är inte revolutionen väldigt avlägsen? Vi menar att det inte är det och att förutsättningarna för revolutionen, tvärtemot vad Carlsson hävdar, blir allt bättre. Fattigdomen och missförhållandena som skapar viljan till revolutionen och misären och förtrycket i Sverige har blivit allt hårdare de senaste 30 åren. När stora polisstyrkor kämpar mot vad de själva kallar "gerillaförband" som de gjorde hela natten till igår i arbetarklassförorten Tensta så är det inte för att förutsättningarna för en revolution har blivit sämre i Sverige.

Vi har revolutionärerna att tacka för välfärden

Dessutom har det blivit allt tydligare att det är revolutionärerna som vi har att tacka för hela välfärden. Nu när "hotet från socialismen" är borta i kapitalisternas tankevärld finns det inget som stoppar dem från att ta ifrån oss alla våra rättigheter. Vi har de som dog för de socialistiska revolutionerna i Ryssland och Kina etc att tacka för de eftergifter kapitalisterna gjorde i Sverige och i många andra länder. Idag finns det än större anledning än någonsin att lyfta fram kampen för revolutionen. Dessutom är det uppenart att alla de band som ett reformistiskt parti har till borgarstaten och det kapitalistiska samhället i allmänhet gör det helt odugligt att ta itu ens med arbetarklassens närliggande krav. Om man tar emot pengar från borgarstaten, bygger upp ett valparti, predikar helt ogrundad pessimism och legalism så blir partiet helt odugligt att strida ens för våra löner, arbetstider, mot krigen, för sjukvården etc. Vi pressar inte kapitalisterna tillbaka genom att respektera de borgerliga lagarna utan genom att bryta mot dem och sätta skräck i hela borgerligheten. Vi måste vara det spöke Marx talade om, inte en grå svans till socialdemokratin.

Arbetarkommunen och revolutionens väg

Anledningen till att vi har valt att döpa denna blogg till Arbetarkommunen handlar om att vi menar, precis som marxisterna alltid har hävdat, att det borgerliga statsmaskineriet måste förstöras och ersättas med arbetarklassen egna institutioner. Själva anledningen till att den revolutionära socialdemokratin och senare också kommunisterna kallade sina lokala partiorganisationer för arbetarkommuner, eller kommunistiska arbetarkommuner var att man såg dem som ett embryo till arbetarstaten. Det är i den andan vi lyfter den fråga igen. Den gamla borgarstaten duger inte längre, vi har inget att hämta där, under skatter vi dignar ner och valen handlar om att vi skall välja vilka av kapitalisternas representanter som skall förtrycka och förakta oss. Vi behöver inte deras stat, vi behöver arbetarkommuner som tar över den borgeliga statens funktioner och som väljs fram underifrån och vars representanter när som helst kan avsättas. Men för att vi skall röra oss i den riktningen måste vi våga bryta gamla vänskapsband och ta strid mot socialdemokratismen och kämpa för att revolutionära ståndpunkter åter skall dominera inom arbetarrörelsen.

Broder Berg

Anders Carlsson talar

Jag satt och bläddrade i en några veckor gammal proletären och hittade ett långt tal av Anders Carlsson från KP:s partibyggarkonferens. Jag blev faktiskt lite förvånad. Jag blev inte så förvånad över hur långt ifrån Lenins syn på klasskampen och revolutionen som denne man står, utan framförallt att han kommer undan med det bland hundratals människor som kallar sig revolutionärer och leninister.

Anders Carlsson

Hela talet är ett satans gnäll på hur svårt allt är nu, hur man inte kan göra annat än att sitta och idissla i väntan på en vändning i klasskampen, hur man behöver vända sig inåt för att bygga organisationen för den stora dag då allting magiskt ska vända. Jag delar inte överhuvudtaget herr Carlssons analys om att reaktionen är huvudtendensen i världen idag, men det är en fråga för ett annat inlägg. Det som jag vill ta upp är hans totalt oleninisktiska syn på en revolutionär rörelses uppgifter i förhållande till revolutionen, även i perioder av minskad aktivitet i de spontana kamperna.

Lenin nöjde sig aldrig med att sätta tilltro till den spontana utvecklingen av klasskampen, han framhöll ständigt att ingen seriös rörelse kan sätta sin tilltro till något sådant och att revolutionärernas agerande faktiskt är en av faktorierna som bestämmer revolutionens utveckling. Lenin skulle aldrig accepterat sådana plattityder som Carlsson kör med när han repeterar samma sak som hela den opportunistiska vänstern säger: ”Marxismen har aldrig någonsin ställt reform och revolution i motsättning till varandra”. Det må vara sant, men varför pratar ni bara om reformer då? För att tala med Lenin: ”De däremot, som för massorna propagerar sin banala, intellektuella bundistisk-trotskistiska skepticism: ”om det blir revolution eller inte, vet man inte, men på 'dagordningen' – står reformer” – demoraliserar redan nu massorna och predikar liberala utopier för dem” . För Anders Carlsson skulle Lenin varit en provokatör, en anarkist, en våldsromantiker och blanquist. Dessutom, vilka reformer? tjänar helt plötsligt alla reformer revolutionen?, hur ska man mobilisera arbetarmassorna i kamp för dem?, hur ska kampen för dessa fostra klassen i kamp mot den borgerliga statsmakten? Carlsson svara med mantrat ”det finns ingen motsättning...”.

Vad tycker herr Carlsson om denna tro? Det måste vara en produkt av blanquister och provokatörer, eller?

Politiskt så flörtar Carlsson med den trotskistiska traditionen när han återlanserar Övergångsprogrammet genom att säga att reformkrav helt plötsligt ska slå över till att bli revolutionära. Nu är det inte bara så längre att det inte finns någon motsättning mellan reformer och revolution, nu är det samma sak enligt Carlsson. Ekonomisk kamp är samma som politisk kamp för makten, det är ren ekonomism. Herr Carlsson bör nog läsa Rosa Luxemburgs 'Sociala reformer eller revolution?' igen och sluta försöka tillskriva henne idéer som hon inte delar. Vi väntar med spänning på att Anders Carlsson publicerar 'Sociala reformer är revolution!' Antagligen skulle den bli lika slingrande som när han inte tyckte att 'Staten och revolutionen' var tillräckligt sossig och skrev 'Staten och demokratin'.

Roger

Hur man blir socialdemokratins knähundar...

Den nuvarande führern för SAP.

 
Jag hoppas alla tar varning av vad som hänt med brevbärarnas kamp. Från att ha varit ett kollektiv som tog kamp mot sina arbetsgivare och där det fanns alla chanser att radikalisera kampen ytterligare, sprida den till andra postkontor och sammansvetsa gruppen, har man nu helt ändrat karaktär på kampen. Det har slutat att vara en arbetarkamp som tjänar klassen i stort och istället blivit en stödtrupp åt socialdemokratin och fackföreningsbyråkratin.

Istället för att nöja sig med det långsamma och tröttande arbetet att mobilisera arbetarna på golvet, för att så småningom kunna resa dem i mer hård kamp, har de ledande inriktat sig på att få sin lokala SECO-klubb att skriva på ett upprop (självklart författat så att de ska kunna anta det) som sedan skrivits på av ytterligare klubbar. Nu mobiliserar SECO för demonstrationen på lördag, även om de ”radikala krafter” som från början ledde kampen får göra lejonparten, och nu ska det komma riksdagspolitiker från sossarna för att tala. Kollektivets kamp har ändrat karaktär, istället för radikala arbetare som i huvudsak demonstrerade mot LO, så kommer hela tillställningen bli som ett socialdemokratiskt valmöte med LO-stöd.

Det värsta är att vissa av ”revolutionärerna” ser det som en seger.

Den gamla revisionismen har inga problem med radikala krafter, de vet hur man suger upp dem, utnyttjar dem, isolerar dem eller passiviserar dem. Den största anledningen till att denna riktining får någon livsluft är att den har dessa radikala krafter som kan dra arbetarna med sig. Att kämpa för revolution i det här landet innebär att man måste vara beredd att i huvudsak bekämpa socialdemokratismen, speciellt dess olika ”vänster”-krafter. Endast en konsekvent revolutionär linje, som bygger på att utveckla massornas egen kamp och som siktar mot revolution kan göra skillnad.

Roger

Vad för parti behöver proletariatet?

Ryska socialdemokrater, med Lenin i mitten, i slutet av 1800-talet.

 

Proletariatet behöver sitt parti, men detta parti kan inte vara uppbyggt efter de borgerliga kriterierna för hur ett parti ska se ut, inte heller kan det ta efter det s.k. föreningssveriges gamla trötta organisationsstruktur. Vi måste ha ett parti som står på en fast ideologisk-politisk grund, men som med initiativ och flexibilitet i taktiken kan leda den proletära kampen för makten. För detta krävs en organisation som kan vara en verklig kampmaskin. Därför publicerar vi här två dokument av Lenin som belyser olika delar av bolsjevikpartiets formering.

Det första dokumentet tillkommer i en tid då man håller på att övervinna det gamla cirkelväsendet och börjar ta stegen mot att skapa den krigsmaskin som senare i praktiken visade sig förmögen att inte bara överleva 1905 (och efterkommande reaktionsår) utan tillslut även ledde proletariatet till seger i oktober 1917. Bara förhärdade opportunister eller dogmatiker kan förbise vikten av att studera dessa erfarenheter och försöka att dra lärdom av dem. Viktiga frågor i detta dokument är frågorna om centralisering och decentralisering, rapportering och ledning. Bl.a. framlägger Lenin i dokumentet: "en ytterst viktig princip om hela partiorganisationen och partiverksamheten: om det med avseende på hela rörelsens ideella och praktiska ledning eller proletariatets revolutionära kamp kräves största möjliga centralisation, så kräves däremot med avseende på particentralens (och följaktligen hela partiets) information om rörelsen och med avseende på ansvarigheten inför partiet största möjliga decentralisation. Rörelsen måste ledas av minsta möjliga antal enhetliga grupper av beprövade och erfarna yrkesrevolutionärer. Deltaga i rörelsen bör däremot största möjliga antal möjligast olikartade grupper ur de mest skilda proletära lager (och ur andra samhällsgrupper)." Här börjar man bygga ett parti av ny typ.

Läs hela dokumentet på länken nedan:

Om organisationen (brev till en kamrat)

En av bolsjevikernas kampavdelningar 1917

Det andra dokumentet är publicerad 10 år senare under en period som kännetecknas av baksmällan efter revolutionsnederlaget 1905 och en stenhård kamp från Lenins sida för att försvara partiets existens såsom ett parti av ny typ. Den fientliga riktningen, likvidatorerna, ville lägga ner det gamla partiet och bygga ett öppet arbetarparti, som en konsekvens av att man hade gett upp förhoppningarna om revolution. Lenin däremot framhåller att: "det Socialdemokratiska partiet har ett annat synsätt. Huvudslutsatsen som kan dras från vår bedömning – partiets bedömning – av situationen är att revolutionen är nödvändig och i antågande. Även om formerna för utvecklingen som leder till revolutionen har förändrats så återstår den gamla revolutionsuppgiften . Följaktligen slutsatsen: organisationsformerna måste förändras, ”cellernas” form måste bli mer flexibel, deras utvidgning kommer ofta att ske genom utvidgningen, inte av cellerna själva, utan av deras lagliga ”periferi”, etc. Allt detta har lagts fram otaliga gånger i partiresolutioner". Vidare bekräftar dokumentet den organisationsprincip som varit vägledande för det parti som klarade att göra revolution 5 år senare, d.v.s.: "Partiet består av klandestina socialdemokratiska celler, vilka för sig måste etablera ”stödjepunkter för arbetet bland massorna” i form av ett så brett och förgrenat nätverk av olika öppna arbetarföreningar som möjligt". Det är oss veterligen första gången dokumentet publiceras på svenska och vår översättning kan innehålla en del brister, men vi anser att det är ett alldeles för viktigt dokument för att inte publiceras. 

Hela dokumentet finns på länken nedan:

Det klandestina partiet och det öppna arbetet

De flesta revolutionärer i Sverige har historiskt varit mer intresserade av att studera olika resolutioner från Kommunistiska Internationalen angående partibygget än att studera de partier som verkligen har lett en revolution till seger. Det klandestina partiet som utvecklar öppet arbete har en klar innebörd, medan det parti som förordas i de 21 teserna för inträdet i Kommunistiska Internationalen, d.v.s.som förenar klandestint med öppet arbete, ofttast i praktiken ledde till att man som komplement till det öppna partiet, i bästa fall, byggde vissa klandestina organisationer. Hoppas ni finner dokumenten av intresse. Proletariatet behöver sitt parti, ett parti av ny typ.

Roger

Hälsosam skepsis

Det finns mängder av olika anledningar till att försjunka i opportunism och reformism. Hela det borgerliga samhället ger revolutionären anledningar till att sluta att vara revolutionär. Om du håller fast vid marxismens grundläggande principer, försvarar dem och tillämpar dem, så har du personligen i stort sett ingenting att vinna på det; om du är akademiker kan hela din möjlighet till försörjning hotas; om du har en ”osäker” anställning riskerar du att förlora jobbet direkt; den absoluta majoriteten av småborgerliga intellektuella kommer tycka du är en extremist; många arbetare kommer tycka du är en drömmare; du kan riskera att åka i fängelse eller få böter för diverse brott mot borgarstatens lagar, liksom för anstiftan eller förberedelse till dessa brott; du kommer att sabba den mjäkiga samförståndsandan i olika sociala sammanhang; och allehanda opportunister kommer att behandla dig som en fiende.

Om man däremot väljer opportunismens väg kan du komma in i värmen; de småborgerliga intellektuella står med dörren öppen; du får acceptans från respektabla människor och känner dig själv respektabel. Du kan tala vitt och brett på jobbet om ditt sociala engagemang för det ena eller andra socialreformatoriska projektet och går snabbt från att vara paria till att bli en eldsjäl. Faktum är att din eld håller på att slockna och värmen du känner kommer från sumpgaserna i träsket du håller på att sugas ner i.

Jag är övertygad om att denna utveckling inte bara kan drabba enskilda kamrater utan också kan drabba organisationer. När den tidiga socialdemokratin här i landet började vinna respekt hos liberalerna gjorde man allt man kunde för att behålla och utvidga den respekten till allt bredare borgerliga grupper. Från att inte ens hyra lokaler blev man inbjuden att sitta i konstitutionsutskott och regeringar. I slutet av 30-talet var kommunisterna sedda som pestsmittade av hela det respektabla Sverige, men med Sovjetunionens segrar över fascismen, liksom att kommunisterna varit ledande i alla antifascistiska kamper i Europa, blev man plötsligt firade hjältar. Det dröjde inte länge innan kommunisterna accepterade socialdemokratins efterkrigstidsprogram och ansträngde sig till det yttersta för att visa sig respektabla, fredliga och demokratiska.

Det är ingen mystisk konspiration som får folk att bli opportunister och reformister, det är en på alla sätt lättare väg och på många sätt en naturlig väg om man inte håller principiellt fast vid den revolutionära kursen. Det är också en väg som i vissa stunder kan ses som framkomlig, men vägen har historiskt bara lett till en återvändsgränd och kan heller inte leda någon annanstans. Eftersom opportunismens dragningskraft är så stor bör man förhålla sig hälsosamt skeptisk till alla teorier som predikar en begränsad kamp och varje kamp som inte direkt syftar till att bygga de vapen vi behöver för att göra revolution. Självklart måste vi alltid vara kritiska vad det gäller teori, men när det är teorier som uppenbart siktar mot och passar för den personliga bekvämligheten och viljan till acceptans bör vår grundinställning vara skepsis. Jag har hört mängder av dessa förklaringsmodeller, alltifrån 'att arbetarna är så tillbakatryckta nu att de inte kan kämpa politiskt förrän vi kämpat oss upp till de ekonomiska fördelar vi hade på 70-talet' till att det 'viktiga är att skapa bokcaféer och fixa lokaler så att folk kan mötas' till att 'tredje världen måste göra revolution först och fram tills dess ska vi bara bygga så stora organisationer som möjligt'. Det är okej att säga: ”jag tycker att det borde finnas ett revolutionärt parti i det här landet som står i spetsen för uppbyggandet av arbetarklassens revolutionära institutioner för att ersätta den härskande klassens, dessa institutioner måste etableras och försvaras med våld för att slutligen ta makten över hela samhället, men jag vet inte om jag pallar vara med på det racet.”, men det är aldrig okej att att argumentera och teoretisera utifrån vad som passar en själv. Det enda vi revolutionärer har är sanningen, d.v.s. den vetenskapliga socialismen; visionen om ett klasslöst samhälle; en principfast vilja; och förhoppningsvis kamrater som kritiserar oss om vi själva börjar försöka söka acceptans från det samhälle vi vill störta. Vill någon ogilla oss för att vi är revolutionärer så får de göra det, kanske kan vi vinna dem i framtiden.

Roger